Ångesten: att terrorism inte går att stoppa
Anders Behring Breivik sköt ihjäl 69 människor på Utöya, 55 var barn. Anton Lundin Pettersson attackerade en skola i Trollhättan och högg fem personer, tre dog varav ett var barn.
I veckan föraktade vi ännu en satans barnamördare.
Salman Abedi dödade 22 personer och skadade kring 60, främst unga flickor som sett popstjärnan Ariana Grande uppträda i Manchester.
Ångesten. Det går inte att värja sig.
Varje terrordåd mot oskyldiga är en vidrighet men när döden riktas mot barn är det som att avskyn, sorgen, ilskan når en dimension som man inte trodde kunde finnas.
Kräk. Svin. As. Det finns ingen kärlek kvar. Allt blir primitivt.
Jag tror det var därför hatet, avskyn, rasismen, ilskan och sorgen på sociala medier var tyngre, hårdare, brutalare än vid andra terrordåd i veckan. Alla, på alla kanter och av alla politiska åskådningar, var ledsna, rädda eller arga, oftast i kombination.
Framför allt, tror jag: Vanmakt.
För alla vet, innerst inne, att det inte finns något svar på hur den här typen av terrorism stoppas. Alla som påstår ljuger. Alla reaktioner blir oartikulerat tal från hjärtat, hjärnan vet hur omöjligt det är.
Att inte kunna se någon lösning på ett problem, på ett hot, ett dödligt hot, är att titta ner sin egen djupaste, svåraste avgrund. Den mänskliga hjärnan klarar inte den maktlösheten. Det nakna våldet har triumferat.
Det är som upplevelsen vid en djup depression. Skillnaden är att vid en depression finns hjälp att få även om det inte känns så. Mot terrorismen finns ingen vård.
Ändå famlar vi efter svar, idéer, lösningar, vi behöver skapa ordning i kaos, fixa det som inte går att fixa, mördade barn, det får inte hända igen.
Jag.
Jag vill att EU skickar soldater och utrotar Daesh (IS), det skulle kräva många liv på både sidor, ibland är krig nödvändigt, men tror jag egentligen att det skulle göra barnen säkra? Nej, det går inte att stoppa en idé, det går inte att utrota hemsidor som sprider propaganda och hat till vilsna unga missbrukande män som vill ha en orsak att döda.
Och så vill jag ha stark säkerhetspolis, vakter, övervakning men jag vet ju, jag vet ju att Storbritannien har mer erfarenhet av terrorism än de flesta och är tuffare än de flesta men de lyckades ändå inte stoppa Salman Abedi från att mörda barn.
Högerradikala idéer, kan det finnas nåt där? De vill se krig mot islam, antingen med våld eller med lag, de vill stänga moskéer, förbjuda koranen, låsa gränser eller åtminstone skapa en nationalistisk och antidemokratisk stat som Ungern. Det hade inte heller hindrat Salman Abedi, som föddes i Manchester, från att mörda barn och vidare har totalitära eller fascistiska stater, såna som även IS vill ha och som Stalin och Hitler skapade, andra nackdelar för att uttrycka det milt.
Det är detta som är existentiell ångest, det är detta som är terrorism. Det är detta som slår sönder oss, när vi tvingas ställa frågor som saknar svarsalternativ.
Vi kan göra mycket, vi kan kriga, stifta lagar, utbilda, skärpa straff, ordna jobb, stänga gränser, stärka polisen, krossa klassklyftorna, övervaka, fotboja, förebygga, låsa in och gråta men det är den vidriga sanningen som plågar oss:
Det går aldrig att till fullo skydda ett öppet samhälle från människor som är beredda att ta sitt liv för att döda andra.