Ryck upp er nu för fan! ropar samhälls- debatten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jonas Inde (Killinggänget) och Martin Kellerman (som tecknar Rocky) bilar tvärs över den amerikanska kontinenten. Resultatet blir ”Too fast for love”, boken som mer än något annat är Jonas nakna uppgörelse med sin depression, den som river och biter och sällan lämnar någon ro.
”Jag måste lära mig att äta och sova som en människa ska göra. Tre mål mat om dagen. Sex timmars sömn – minst. Jag är en svag människa, men en stark dåre”, skriver Jonas.
Han vill inte använda ordet depression, för det är ett lalligt ord. Hellre säger han skamcancer eller Apan: ”Apan är vreden som imploderar i huvudet och skammen som rusar i mitt blod. Skammen kan komma när som helst. Den kommer alltid när jag vilar. Därför vilar jag aldrig.”
Det är en modig berättelse om modet att stå ut. När minsta lilla tanke, en till synes obetydlig handling, kan leda ner i svart djup gäller det att hitta strategier för överlevnad. Då måste man kämpa för livet, med livet: försöka leva det så gott det går.
De psykiska diagnoserna har ökat lavinartat i Sverige på senare år. Många fler människor än förut sjukskrivs för depressioner och äter antidepressiva medel. Det är ett djupt mänskligt problem, en kris för hela vårt samhälles sätt att fungera, men det behandlas sällan så. De deprimerade människorna försvinner i alarmerande rapporter om sjukskrivningstal som hotar hela samhällsekonomin. Först då blir de ett politiskt problem.
Lösningarna formas därefter: Försäkringskassan gör tevereklam om att man inte får sjukskriva sig för att man är trött och moderaterna bestämmer sig för att sänkt sjukersättning nog skulle göra folk friskare. ”Ryck upp er nu för fan!” ropar samhällsdebatten till människor som verkligen inte vill något hellre.
Jag menar inte att sjukskrivning är något universalmedel mot depression – ofta är det nog tvärtom. Att avskärmas från vardagen kan innebära att det blir ännu svårare att överleva: man riskerar att tappa kontakten med det inom sig som fortfarande är friskt.
Men för att verkligen komma till rätta med det sjuka måste samhället fråga sig vad som är sjukt. Det duger inte med en samhällsdebatt som bara ojar sig över att människor inte orkar.
Riksförsäkringsverket fattar det. I ”Socialförsäkringsboken 2004” uppmärksammar de att kvinnor oftare sjukskrivs och sjukpensioneras än män. Sedan söker RFV förklaringen i könsmaktsordningen: alltså de olika förväntningarna på, och orättvisorna mellan, könen.
Kvinnor anpassar sitt liv efter andras behov, de åker hem från jobbet och fortsätter att jobba med barnen och hushållet. Det ständiga dubbelarbetet ger dem föga tid för återhämtning. Pressen att vara vackra gör dem ännu tröttare.
Till slut lägger de sig ner istället för att ställa sig upp, som Karin Johanisson, professor i idéhistoria, uttrycker det. Medan män löser sina kriser med hjälp av våld och alkohol svarar kvinnor med sjuklighet. Inskolad i rollen som ”svag” är det lättare för kvinnan att känna sig så.
Det ligger djup civilisationskritik i kvinnors sjukskrivningar, säger RFV:s generaldirektör Anna Hedborg. För att komma till rätta med kvinnornas sjuklighet måste man göra upp med unkna könsroller i samhället, på jobbet och i familjen.
Johanisson och Hedborg är sköna att lyssna på. De frågar sig inte vad som är fel på kvinnorna – utan vad som är fel med samhället. De undrar hur det friska samhället ska se ut, hur ett sådant samhälle ska byggas.
Bara att våga den samhällskritiken, vare sig den gäller deprimerade kvinnor eller män, är att komma närmare lösningen. Aporna som river och biter i ledsna människor lever ofta av en ledsen värld.