Hjältarna från Utøya är själva motkraften

HJÄLTAR  Anders Behring Breivik planerade att alla 560 besökare på lägret på Utøya skulle dö. Han lyckades inte. Mycket tack vare hjältarna som stannade kvar och tog hand om vänner medan massmördaren gick runt i lägret, bara meter ifrån dem.

En dag som i dag passar det särskilt bra att hylla de verkliga hjältarna. Ung­domarna som stannade upp för att hjälpa en kompis trots att de var under ­attack. Som nu vågar vittna mot terroristen som sköt ihjäl deras vänner.

Året efter Utøya är syttende mai ingen riktig glädjedag. Men låt oss i dag ändå förundras över styrkan hos de överlevande som vittnar i rättegången mot Anders Behring Breivik.

De använder sällan hans namn. För dem är han mördaren och i snart ett år är det han som fått dominera rapporteringen från Utøya.

Mördaren har analyserats och skildrats in i minsta minspel och detalj. Så måste det vara. Rättegången ska genomföras och beskrivas. Det är också viktigt att vi debatterar den rasistiska miljö som närde en mördare.

Men under senaste veckan har han fått flytta allt längre bak i rättegångslokalen. Från och med nu är det de verkliga hjältarna som tar plats och då får ondskan maka på sig.

Förutom minnet av de döda är det vittnesmålen från de överlevande som är det möjliga ljuset efter skotten på Utøya.

Sköts fem gånger – överlevde

22-åriga Ina Rangønes Libak som ­berättar om de som stannade upp för att hjälpa henne. Hon var skjuten på fem ­ställen, i ansiktet, i bröstet, i armar och händer. Runt omkring dem rådde panik, döda människor och Breivik som sköt. Ändå stannade de här ungdomarna kvar hos sönderskjutna Ina.

De förde henne till en säkrare plats, tog av sina kläder och förband henne. De ­delade upp Inas skador så att var och en fick ansvar för ett skotthål och för att stoppa blödningen där. Ungdomarna lämnade henne inte och hon överlevde.

23-årige Eivind Rindal berättar hur han ringde polisen samtidigt som han hukande sprang längs Kärleksstigen. Nere vid stranden såg han kamrater som kastat sig i vattnet och han insåg att några av dem aldrig skulle klara sig över sjön. Eivind hjälpte dem upp på land igen, lugnade dem och tog dem med sig till roddbåten som låg vid bryggan en bit bort.

Fler ungdomar kom springande, andra plockades upp från vattnet och trots ­kulornas vinande runt båten kunde tolv ungdomar räddas till livet.

”Det luktar blod”

Elise Myhrer var bara 15 år när hon låg under en sten och lyssnade på sin mammas lugnande ord i mobilen. Till slut kröp hon fram för att hjälpa en flicka som skjutits i magen. Båda flickorna överlevde och efteråt beskriver Elise döden: ”Den luktar blod.”

Even som intuitivt förstod att de var i fara. Som barrikaderade sig med 47 ­personer inne i skolhuset och när de livrädda kamraterna hyperventilerade av skräck var det Even som fick dem att andas lugnare. Först ett halvår efter Utøya bröt Even själv ihop.

Den 17-åriga flickan som förband sin kamrats huvud, den 20-årige kille som räddade två små övergivna pojkar. Alla de ungdomar som hade modet att rädda sig själva och inte ge upp för ondskan. Fulla av kraft vittnar de nu i Oslo om medmänsklighet, styrka och solidaritet.

Han ångrar ingenting

Anders Behring Breivik tänkte först slå till mot ett första majtåg. Han tänkte slå till mot Arbeiderpartiets huvudkontor. Det blev regeringskvarteren och så det socialdemokratiska ungdomslägret på Utøya. Från början hade han bara tänkt skjuta några av ungdomarna. ”Resten skulle fly ut i vattnet och drunkna. Vattnet skulle bli ett massförstörelsevapen.”

Han ångrar ingenting, han ville att ­alla skulle dö. Ondskan finns.

Killarna och tjejerna från Utøya är själva motkraften. Det är ett stort privilegium att få lyssna på Arbeiderpartiets ungdomar.

Följ ämnen i artikeln