LO – stoppa inte huvudet i sanden
Fackförbundet IF Metall menar att krisavtalet i industrin räddat 10 000 jobb. Under våren har drygt 300 lokala avtal om sänkt arbetstid, och därmed lön, skrivits på. Ofta efter omröstning bland medlemmarna.
I LO på Norra Bantorget är man dock inte imponerad. Ett val mellan pest och kolera, enligt avtalssekreteraren Per Bardh. Urholkade trygghetssystem och den allt lägre arbetslöshetsersättningen tvingar löntagare att acceptera sämre villkor.
Han har förstås rätt. Otrygghet sätter press på anställningsvillkor och skapar orättvisor. Bättre a-kassa är därför ett självklart fackligt krav, senast upprepade i går.
Men LO:s avtalssekreterare har ännu en invändning mot krisavtalen. De bromsar strukturomvandlingen. Anställda hålls kvar i jobb utan framtid, och nya jobb får inte chansen att växa fram.
För fackföreningsrörelsen har det varit ett argument för en solidarisk, och nationell, lönebildning. Framgångsrika företag ska få chansen att utvecklas, mindre framgångsrika ska försvinna.
I en perfekt värld av ekonomiska modeller räcker det för att både skapa utveckling och trygghet. Men världen är som bekant sällan perfekt.
Det senaste året har visat alla hur hårt bantad dagens industri är. Lager och överkapacitet är förbjudna ord, och mottot ”just in time” gäller också arbetskraften.
Och som vanligt tillhör Sverige de länder som är bäst i klassen. Trots Urban Bäckströms ständiga gnäll är det lätt, och jämförelsevis billigt, att dra ner produktionen i Sverige. Bland andra Sven-Otto Littorin menar att det gjort att vi förlorat fler jobb än andra länder.
I de flesta andra europeiska länder bidrar staten dessutom till ett system för permitteringslön. Men inte i Sverige. Här ställer samhället i bästa fall upp först sedan någon fått lämna sitt jobb.
I teorin handlar det om omställning. I verkligheten ofta om utslagning, av produktion och människor.
Frågan fackföreningsrörelsen, och ansvarskännande arbetsgivare, måste ställa sig är; måste det inte finnas någon tröghet i systemet? Tid för eftertanke och anpassning?
Det är också en fråga till landets politiker. Borde det inte vara ett samhällsintresse att ge industriverksamhet med framtidsmöjligheter en chans att utvecklas, innan de anställda och kunskapen skingrats?
Det finns ingen anledning att kopiera permitteringslönerna från andra länder. Ofta bygger de på passivt stöd och arbetsgivarens godtycke. Men det borde vara möjligt att utveckla en svensk modell också på detta område.
En modell där arbetsgivare, anställda och samhället delar på kostnaderna, och där utveckling och höjd kompetens är bärande delar. Naturligtvis byggt på överenskommelser mellan fack och arbetsgivare.
Frågorna kommer att återkomma. Det visar de krisavtal som nu tecknas på landets industrier – inte bara av IF Metall. Vill LO vara med och formulera svaren räcker inte slagorden.