Miljöpartiet verkar bli regeringens fransmän
USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld påstås ha yttrat: ”Att gå i krig utan Frankrike är som att gå på jakt utan sitt dragspel”.
Det har han möjligen aldrig sagt, men det är ganska träffande.
Frankrike är ett fantastiskt land, men fransk politisk kultur är något speciell.
Man har sin alldeles egen syn på världen, och gör som man själv vill.
Samarbete med andra är inte helt ... smärtfritt.
Den liberale debattören Henrik Alexandersson kallade en gång Folkpartiet för ”borgerlighetens fransmän”.
Folkpartiet körde, redan från början av Alliansregeringen, ganska mycket sitt eget race. Stora ord och lite verkstad. Lojaliteten var väl lite si och så, och de var påfallande skickliga
i att snubbla över sina egna fötter.
Vilket osökt leder tankarna till Stefan Löfvens (S) regering.
Som när Åsa Romson (MP) gick ut offentligt och kritiserade Sven-Erik Bucht (S) för att inte upphäva beslutet om licensjakt på varg.
– Men landsbygdsministern har valt att inte lyssna på detta. Vi är oense i frågan, sa Romson till TT.
Vad hon glömmer är att regeringen styr Sverige som ett kollektiv. Miljöpartiet har inget frikort från impopulära beslut.
Så hur smart är det att attackera Socialdemokraterna offentligt för något de tillsammans är ansvariga för?
Efter den rödgröna energiuppgörelsen blev bilden i medierna att kärnkraften inte kommer att avvecklas särskilt fort. Miljöpartiet blev gramse.
– Ni går på jävla sossespinn, uppges en rasande MP-tjänsteman ha skrikit i telefon till Dagens Nyheter.
Dålig stämning.
Eller i frågan om Förbifart Stockholm.
Bygget ska fortsätta i vår, säger infrastrukturminister Anna Johansson (S).
Inte alls, säger Miljöpartiet.
Eller Bromma flygplats.
Njet, säger Miljöpartiet.
Det ser ut som ett mönster.
Miljöpartiet är ovana både vid att ta ansvar och att bli granskade i medierna. När Åsa Romson fick frågor om varför hon använder giftig bottenfärg till sin båt och inte betalat rätt skatt är detta egentligen struntsaker.
Men Miljöpartiet uppträder som att de är kränkta för att någon vågar ifrågasätta.
När Gustav Fridolin (MP) fick kritik på Twitter för sitt lätt patetiska tal på Youtube till Sveriges lärare fick partiet tydligen panik. Han bad om ursäkt, på sina bara knän, i en helsidesartikel i Expressen.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) är egentligen en av regeringens stjärnor, erfaren myndighetschef, kompetent och erkänt bra kommunikatör.
Men Miljöpartiet håller, helt på egen hand, på att göra henne till allmänt åtlöje genom att förbjuda henne att prata med media.
Självklart är Miljöpartiet ovana vid rollen som regeringsparti. Men det finns även något i den lätt anarkistiska partikulturen som kan bli ett strukturellt problem.
Att alltid veta bäst och samtidigt ständigt göra bort sig är ingen bra kombination.
Miljöpartiet borde nog chilla lite.