2019 blev Greta Thunbergs år
Kampen för klimatet har flyttat ut på gatorna
Det finns så många saker och datum vi hade kunnat komma ihåg år 2019 för. Ta bara de där dagarna i mars när slutstriden om terrorsekten IS siste fästa i Syrien, staden al-Baghuz, stod.
Religiös fanatism och rättsregler från medeltiden har världen sett tidigare, fundamentalistiska regimer som förtrycker sina medborgare och skoningslösa terrorgrupper också. Ändå skiljer IS ut sig. Kombinationen av urskillningslöst våld, fanatisk ideologi, moderna propagandametoder och anspråken på att utgöra en stat med universella anspråk gör organisationen mer skrämmande än det mesta.
Inte minst för många radikaliserade muslimer i västvärlden blev kalifatet en dröm om ett renare liv. För människor som hamnade i IS väg blev det i stället den värsta mardrömmen någon kan tänka sig.
Allt det där hade kanske kunnat ta slut i mars 2019. Efter den turkiska invasionen av norra Syrien och det kaos som följde tyder nu i stället det mesta på att terrorsekten kommer att kunna omgruppera. Kalifatet är kanske besegrat, men terrorkulturen kommer att leva med oss in i 2020.
Vi hade också kunnat minnas 2019 för den 31 oktober. Det var ju då Storbritannien skulle lämna EU enligt den ansökan som premiärminister Theresa May lämnade in i mars 2017. Avtalet var färdigförhandlat och godkänt av EU-länderna. I början av sommaren var enda som återstod var ett beslut i det brittiska parlamentet.
Sedan vet vi hur det gick. Mitt i en cirkus som saknar motstycke i modern demokrati tvingades May i juli lämna sin post efter ett uppror i det egna partiet. Efter en medlemsomröstning gick jobbet till Boris Johnson och den overkliga föreställningen nådde nya nivåer.
Att vi under 2019 har kunnat läsa om hur en europeisk regering försökt skicka hem ett parlament för att hindra det från att fatta beslut eller hur en drottning ilsknat till mot sin premiärminister när hon insett att han lyckats lura henne är nästan overkligt.
En konservativ succé, och en katastrof för Labour.
Johnson som lovat att hellre ligga död i ett dike än att be EU-länderna om mer tid för att fundera tvingades till sist ändå begära att få stanna kvar i EU en månad in i 2020 och de brittiska folken har fått gå till ännu ett val.
Som vi vet brev resultatet en konservativ succé, och en katastrof för Labour. Nu återstår att se om 2020 blir året för brexit, och vad det i så fall betyder.
Vi hade också kunnat minnas 2019 för det som inträffade i den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong i slutet av mars. De folkliga protesterna mot planerna på ett nytt utlämningsavtal mellan Hongkong och Fastlandskina hade kunnat leda till att den forna kolonins särställning bekräftades.
Ett land, två system som det hette när Hongkong 1997 överlämnades till folkrepubliken.
Så tycks det inte bli. I somras meddelade visserligen den kinesiska regimens ombud, chefsminister Carrie Lam, att utlämningsavtalet är "dött" och i höstens lokalval vann demokratiförespråkarna en jordskredsseger. Men chefsministern sitter kvar på sin post, protesterna har fortsatt och våldet har skruvats upp.
Om det är något vi lärt oss under 2019 så är det att det kinesiska kommunistpartiet i längden verkligen inte tänker sig två system i sitt land. Hongkongsbornas kamp för att få behålla rättigheter som yttrandefrihet kommer att få fortsätta långt in i 2020.
I Indien präglades våren av valrörelse. Ett indiskt val är verkligen en gigantisk apparat. Det räcker att titta på siffrorna, 900 miljoner röstberättigade och en miljon vallokaler. Valet pågick i 39 dagar och bara antalet förstagångsväljare kunde summeras till 83 miljoner.
I år stod dessutom riktigt mycket på spel. Skulle premiärminister Narendra Modi får nytt förtroende för sin ekonomiskt liberala men religiöst och kulturellt nationalistiska politik? Eller skulle indisk politik återvända till traditionen att försöka hålla samman det väldiga landets många minoriteter.
Den som hade hoppats på fred och försoning får fortsätta att vänta
Svaret blev en storseger för Modis BJP, och mycket snart också tuffare tag mot invånarna i den huvudsakligen muslimska delstaten Jammu och Kashmir. I höstas ställdes området direkt under den federala regeringen och förlorade sin speciella status.
I november slog dessutom Indiens högsta domstol fast att landets muslimer får finna sig i att nationalisterna rev en fem hundra år gammal moské på 1990-talet.
Den som hade hoppats att 2019 skulle ge fred och försoning en nystart på den indiska subkontinenten får fortsätta att vänta.
Listan på förlorade möjligheter är lång, och ändå har vi bara skrapat på ytan. Konflikten mellan israeler och palestinier kommer bara längre från en lösning, kriget i Jemen också. Den amerikanska presidenten fortsätter att bedriva inrikespolitik i sina kontakter med andra länder och något slags valkampanj i handelspolitiken. Även om EU-parlamentsvalet inte blev det genombrott man önskat fortsätter extremhögern att ta plats i Europa.
En sak kommer dock 2019 att skrivas in i historieböckerna för. Det blev året när kampen för klimatet flyttade ut på gatorna och när en generation med en ung svenska i spetsen kraftfullt deklarerade: hur vågar ni.
När vi nu kan summera är 2019 Greta Thunbergs och rörelsen Fridays For Futures år.
Det är trots allt inte så illa.
