MP kan bli det nya folkpartiet
Sverige behöver socialliberaler
Om någon timme äntrar Miljöpartiets nyaste språkrör Per Bolund Almedalens scen. Att han kommer att inleda årets politikervecka med att prata om miljön och klimatet är knappast någon högoddsare. Bolund har inte gjort sig känd som någon miljöpolitiker, men som språkrör för landets grönaste parti vore det tjänstefel att inte lyfta klimatet när stora delar av Europa kippar efter andan i Afrikavärmen.
Klimatet är dessutom, helt objektivt, vår tids stora ödesfråga.
I det nyvalda EU-parlamentet är de gröna partierna de stora segrarna. I Tyskland passerade man Socialdemokraterna som näst största parti. Att Miljöpartiet i Sverige ligger på runt fem procent i opinionsundersökningarna samtidigt som nästan alla talar om hotet från klimatförändringar och föroreningar är faktiskt en gåta, och ett misslyckande för partiledningen.
Har rasat i popularitet
Ända sedan det förra EU-parlamentsvalet för fem år sedan har Miljöpartiet rasat i väljarnas popularitet. Bolunds uppdrag som nyvalt språkrör är att göra något åt det. Det kommer dock inte att räcka med slagord om att partiet ska rädda planeten.
Bolund behöver tydligt placera sitt parti i den svenska politikens mitt. Där är det nämligen ledigt.
I fredags valde Liberalernas landsmöte Nyamko Sabuni till partiledare. De flesta tycks eniga om att det innebär ett brott med traditionell folkpartistisk socialliberalism. Liberalerna ska inordnas i den nya svenska borgerligheten med sin på samma gång marknadsliberala, värdekonservativa och främlingsfientliga profil.
Annie Lööf är marknadsliberal
Kvar i politikens mitt finns Annie Lööf och hennes Centerparti vars liberala reflexer ingen behöver ifrågasätta. Så värst mycket socialliberalism finns det dock inte. När Lööf får bestämma ska det mesta i välfärdsamhället avregleras, urholkas och privatiseras.
Bland socialdemokrater talas det allt mer om behoven av massiva satsningar på välfärden. LO vill ha en välfärdspakt och till och med finansministern räknar med att kommunerna kommer att behöva ytterligare 90 miljarder under de kommande två mandatperioderna. Pensionssystemet måste förstärkas och tryggheten vid arbetslöshet förbättras.
Tar man dessa utmaningar på allvar kommer det att kräva en vänstersväng av socialdemokraterna. Det skulle göra Bolunds utrymme större.
Socialliberalt alternativ behövs
Sverige behöver ett socialliberalt alternativ, och i grund och botten är det precis vad Miljöpartiet är. Att partiet har kommit att räknas till vänstersidan i svensk politik beror nog mest på att utrymmet för social liberalism i den moderatdominerade alliansen varit obetydligt. På riksnivå har försöken att locka över de gröna till den blå sidan strandat på klassiskt socialliberala sakfrågor.
Miljöpartiets sympatisörer gillar småskalighet, privata alternativ och valfrihet men de tycker riktigt illa om att sjuka människor ska förlora sin ersättning, att gränserna ska stängas eller att arbetslösa ska tvingas jobba gratis.
Bolund borde ta chansen att profilera sig som socialliberalismens försvarare i svensk politik. Ödesfrågorna om klimatet och miljön äger ju partiet redan.