Svenskarna – aldrig nöjda, alltid purkna, ständigt buttra
Att komma hem ska vara en schlager, och är det också.
Man behöver inte komma hem från Afghanistan, Jemen eller Syrien. Det räcker gott att komma hem från USA, Indien eller England för att påminnas om vilket tryggt, fungerande och välmående samhälle Sverige är.
Eller som nu i veckan då jag kom hem från Gambia, ett litet land med nästan två miljoner invånare i Västafrika som exporterar fisk och jordnötter men i allt väsentligt lever på turism.
I Gambia var stämningen magnifikt uppåt. Sedan mitten av 90-talet har den förra brittiska kolonin styrts av diktatorn Yahya Jammeh, men i vintras röstades han bort. Han fann sig till sist i valresultatet och flydde till Ekvatorialguinea med, enligt uppgift, 100 miljoner kronor ur statskassan.
”Gambia has decided”, står det på stolta t-shirts över hela landet som hyllar nya presidenten Adama Barrow.
– Förr vågade vi inte kritisera regimen, nu kan vi säga vad vi vill. Vi unga vågade rösta på Barrow, sa en chaufför som gärna väntade en halv dag på att få körningen tillbaka för ytterligare 50 kronor, en stor dagsinkomst i ett land där många tjänar under 1000 kronor i månaden.
President Barrow har hittills infriat sina vallöften om demokrati och rättvisa, bland annat har han släppt nästan 300 politiska fångar från ett ökänt fängelse i huvudstaden Banjul.
Alla jag pratade med Barrow om såg med stor tillförsikt på framtiden.
Jag lämnar ett av världens fattigaste länder och hamnar nio timmar och 30 grader senare i ett av de rikaste.
Här råder kollektiv depression, värre än vanligt, noterar jag i sociala och traditionella medier. Ångesten förgiftar i luften och i P1 berättar Ekot att folk numera är räddare för våld än för miljöförstöring, integrationsproblem eller rasism. Trots att risken för att utsättas för brott ständigt minskar, såvida man inte är grovt kriminell. Oro för oron.
Därpå ser jag att det faktiskt fanns folk som höll med Donald Trump, president i ett land med skyhöga sociala problem, som påstod något slafsigt om att Sverige befinner sig i någon form av krisläge.
Åh, Sverige, Sverige fosterland, rara lilla Lönneberga i världens tryggaste och frodigaste lilla myshörna - detta fjällhöga, friska Norden. Det är gulligt. Det är rörande. Det är, verkligen, som att komma hem till en schlager, som författaren Per Hagman skrev i en av sina exilromaner.
Ångest, ångest, ångest är min arvedel, skaldade redan Pär Lagerkvist i Fattigsverige för 101 år sedan. Därpå har vi byggt folkhem och gjort rekordkarriär men det spelar ingen roll hur bra vi får det, hur många mätningar vi än toppar, hur trygga och rika vi än blir – ångesten består. Sorgligt.
Men den här upphetsade och faktiskt paniska stämningen – ”människors oro” som alla politiker tävlar om att bekräfta – är ju egentligen ett mått på hur gott vi har det, hur lyckat detta samhällsbygge varit. Sverige är, hur man än mäter, ännu i världsklass.
Men nöjer vi oss? Nej! Hell no! Vi är svenskar och vi svenskar är aldrig, aldrig tillfreds! Aldrig nöjda, alltid purkna, ständigt buttra, så ljuvligt välvaggade med de allra högsta av krav. Har vi inte egna problem så zoomar vi in på andras för att få vår dagliga dos oro och rädsla. Det är rörande solidariskt men mycket deprimerande.
Är vi verkligen inte kapabla att känna ett uns av Gambias optimism?
Alla ångestridna svenskar borde få chansen att komma hem och så tydligt höra hur gnälligt lyxig schlagern låter.