Att kräva rättvisa är inte populism
Vi befinner oss mitt i februari, och vid det här laget har en svensk industriarbetare tjänat ungefär lika mycket som en av direktörerna för något av våra största bolag fick ihop till lunch på årets första arbetsdag.
För 17:e året i rad har LO sammanställt hur mycket representanter för den svenska makteliten tjänar i förhållande till en vanlig industriarbetarlön. Siffrorna stäcker sig tillbaka till 1950 och omfattar förutom 50 toppdirektörer också till exempel ledande politiker, ämbetsmän och mediechefer.
Sanningen är att den svenska makteliten aldrig under de senaste 65 åren har haft det bättre i förhållande till samhället i övrigt. I årets rapport konstaterar LO att de femtio direktörerna - 48 män och 2 kvinnor - i undersökningen tjänar drygt 54 industriarbetarlöner var.
Vi måste diskutera skatter
Det borde gå att diskutera högre skatter på kapital och förmögenheter. Vi skulle kunna prata mycket mer om redovisningsregler och skatten på de allra högsta inkomsterna.
I dag prövade LO:s Karl-Petter Thorwaldsson till och med idén om ett lönetak för direktörerna.
För andra grupper i makteliten har det gått lite sämre, relativt sett. Det LO kallar för den demokratiska eliten, framför allt politiker och ledare i folkrörelser, tjänar som fyra industriarbetare. I den byråkratiska eliten tjänar höga tjänstemän nästan dubbelt så mycket.
I jämförelse med direktörerna blir det småpengar, men i vardagen är det förstås stor skillnad på att varje månad tjäna 29 000 kronor - som en industriarbetare - och 130 000 kronor - som en minister.
Det är inte orimligt att tänka att den skillnaden påverkar både politiska beslut och den politiska debatten.
Löner är provocerande
Att prata om direktörers, politikers och höga ämbetsmäns löner är provocerande. Det finns alltid någon som tycker att det bara uttrycker avund och kanske naivitet.
I dag har dessutom själva ordet maktelit blivit känsligt. Det är motståndet mot “eliten” som mobiliserar nätets trollarméer och som utgör grundtonen bakom både Trump och Brexit.
På landets mest liberala ledarsidor kan man bli kallad populist enbart för att ha använt ordet elit.
Men lösningen är förstås inte att låtsas som det regnar. Om klyftorna mellan de som har makt och de som saknar makt växer, och om de rikare snor åt sig en allt större del av resurserna måste det först redovisas.
Och sedan måste det åtgärdas.
Det är faktiskt inte populism att kräva rättvisa.