Ordet du söker Peter Wolodarski är förlåt
Liberalernas fel att extremhögern växer
För liberaler är allting en slump, tänkte jag när jag läste DN:s chefredaktör Peter Wolodarskis försök till självkritik i den egna tidningen i söndags. Orsaken var 30-årsfirandet av Berlinmurens fall i november 1989, när en efterlängtad demokratisering satte punkt för över 40 år av kommunistiskt förtryck i östra Europa.
Nu har tre decennier gått och Peter Wolodarski är dyster om EU:s, Nato:s och hela den liberala världsordningens framtid. Auktoritära regimer som Kina, Ryssland, Polen och Ungern frodas.
Det är något med liberalers sätt att se på världen som glappar. ”Ropen efter trygghet löper som en röd tråd i land efter land”, skriver Peter Wolodarski, men får det att låta som en anklagelse över att människorna där nere inte lever upp till hans högt ställda krav.
Marknadsliberalismens skuld
Liberaler som Peter Wolodarski verkar vara närmast oförmögna att erkänna att det är deras marknadsliberala projekt som fört oss till denna avgrundens rand.
I land efter land kapades de demokratiska drömmarna av marknadsortodoxi. Real-liberalismen var en ekonomisk praktik
som förespråkade avregleringar, privatiseringar och nedmonterad välfärd. Resultatet av liberalismens seger är växande ekonomiska klyftor, miljontals förlorare och en hopplöshet lika allmän som den bruna vågen.
Ordet du famlar efter Peter Wolodarski, är förlåt. Men det är nog svårt att hitta eftersom du är så van att alltid ha rätt.
Liberalismens problem är att den blivit empatilös.
Vid sidan av den nationalistiska högern är det dagens nyliberaler som är de verkliga extremisterna, symboliserade av Nya Karolinska sjukhuset och den närmast rituella slakten av Arbetsförmedlingen.
Historien lär oss att den politiska demokratins pris är ekonomisk jämlikhet. Men det priset kan vara för högt för dagens liberaler. Liberalismens problem är att den blivit empatilös.
När hörde man en liberal politiker eller skribent ägna ett ord av förståelse för att nyliberalismen gått för långt och nu leder till en massiv ofrihet som banar väg för demokratins kris?
Otryggheten gör människor maktlösa
Jag såg i veckan Ken Loachs nya film ”Sorry We Missed You” om en arbetarklassfamilj i Storbritanniens nya fria klickekonomi. Filmen skildrar en otrygghetsspiral där arbetsgivarmakt och girighet släppts totalt fria och gjort många människor maktlösa.
Januaripartiernas paradox är att i ett ögonblick i historien när socialdemokrater och socialliberaler skulle behöva samla sig för att reparera skadorna på tillit, trygghet och sammanhållning efter decennier av frisläppt marknadsmakt så var inga vuxna hemma hos borgarna.
Istället öppnades dörren av ett gäng nyfrälsta Timbro-extremister som vill passa på att bryta ner samhället lite till när de har chansen.
Det riskerar att stå oss alla dyrt.