Medmänsklighet har blivit en superkraft på bioduken
Ken Loach skildrar gigekonomins helvete
Hollywood är i kris och verkar för tillfället inte kunna producera något annat än superhjältefilmer och remakes. Filmindustrin världen över är pressad av streamingtjänster och att den betalande publiken minskar.
I det rådande biomörkret lyser den brittiska regissören Ken Loach som ett unikt tomtebloss.
Han brukar kallas för diskbänksrealismens mästare. Men det är en lite orättvist dassig beskrivning av en konstnär som lyckats hålla sig relevant i över fem decennier.
Vid 82-års ålder skapar han fortfarande filmmagi av vanligt ovanliga människor som arbetar, betalar sina räkningar och tar hand om sina barn. Så långt ifrån några enprocentare eller typer med magiska egenskaper man kan komma, om man inte räknar att vara en hygglig medmänniska i ett råkapitalistiskt system som en superkraft. Och det kanske man faktiskt borde i dag.
I fredags var det biopremiär för Ken Loachs senaste film, "Sorry we missed you". Liksom hans förra, fullkomligt fenomenala, långfilm "Jag, Daniel Blake" handlar den om ett samhälle där tryggheten och de sociala skyddsnäten har brakat samman för alla som inte kan betala för sig.
De har kämpat i ekonomisk uppförsbacke sedan finanskraschen 2008.
Medan Daniel Blake slogs mot Storbritanniens motsvarighet till Försäkringskassan tills krafterna gav med sig, kämpar huvudkaraktärerna i Ken Loachs senaste film med osäkra anställningar och det veritabla helvete som den så kallade gigekonomin och de delade turerna i välfärden innebär för människor.
Familjefadern Ricky och hans fru Abby och deras tonåriga son och elvaåriga dotter bor i ett radhus med korttidskontrakt i den tidigare industristaden Newcastle i nordöstra England.
De har kämpat i ekonomisk uppförsbacke sedan finanskraschen 2008.
Den vanliga drömmen om en egen bostad och en lön att leva på känns ungefär lika ouppnåelig som att en dag vinna storkovan på Eurojackpot.
Budbil och delade turer
Ricky kör budbil för en firma som inte tar något arbetsgivaransvar men kräver desto mer.
Abby sliter inom hemtjänsten från tidig morgon till sen kväll. Hon får själv betala resorna mellan de äldre och funktionshindrade – eller kunder som det väl heter på entreprenörska – och tvingas till timslånga, givetvis obetalada, pauser mitt på dagen.
Abby kämpar med att bevara sin empati och medmänsklighet som utgör själva yrkesstoltheten. Men systemet bryter ned den när hon tvingas stressa igenom besöken och behandla utsatta och svaga som en ruta att bocka av i schemat.
På nätterna drömmer hon att hon drunknar i kvicksand.
Den kärleksfulla familjen bryts sakta ned av ett brutalt klassamhälle där det handlar om att äta eller ätas.
Det är oavbrutet fängslande, och fullkomligt hjärtskärande.