När kriget är över finns bara våra lögner kvar
Striderna sänds på nätet, ändå missar vi det viktiga
VISBY, ALMEDALEN Inte långt från Söderport i Visby ringmur ligger en av Sveriges mest kända historiska platser, Korsbetningen.
Minnesmärket efter slaget om Visby.
På platsen står ett stenkors med texten, i översättning från latin: "I Herrens år 1361, tredje dagen efter Sankt Jakobs dag, föll framför Visbys portar i danskarnas händer de här begravna gutarna. Bed för dem."
Den 27 juli det året rådde högsommarvärme. Den danske kungen Valdemar Atterdag besegrade en uppbådad bondehär utanför Visby ringmur, för att sedan inta staden efter att dess rädda borgare öppnat portarna.
På en berömd, och historiskt helt felaktig, tavla av Carl Gustaf Hellqvist från 1882 ses Valdemar Atterdag sitta på torget medan tre stora kar med ädla metaller sakta fylls upp av de desperata stadsborna.
Annars, var beskedet, skulle staden brännas.
Slaget ägde verkligen rum den 27 juli 1361. Men historien om brandskattningen av Visby är en senare myt. Det var svensk och gotländsk propaganda mot danskarna.
Den gamla korrupta och rysstödda regimen hade tagit till ett exempellöst våld. Speciella polisstyrkor hade använt prickskyttar. Flera gånger hade man försökt "rensa" torget men slagits tillbaka.
Den spännande historien om Valdemar Atterdag tillhör mina egna tidiga minnen. Familjen besökte Gotland, jag var ganska liten, men fick höra om hur Valdemar Atterdag lät riva en del av ringmuren för att hans armé skulle kunna rida in i staden i bredd och hur de danska skeppen efteråt förliste i en storm.
Allt Visbys guld, fick jag lära mig, ligger någonstans på havsbottnen därute.
Tyvärr är även de berättelserna påhittade.
Ändå är det just så man formar en nation.
2015 besökte jag Kiev, det var efter de stora protesterna på Majdan. Men minnena fanns överallt, hjälmar, hinder för bilar och minnesmärken.
Den gamla korrupta och rysstödda regimen hade tagit till ett exempellöst våld. Speciella polisstyrkor hade använt prickskyttar. Flera gånger hade man försökt "rensa" torget men slagits tillbaka.
Till slut hade demonstranterna på torget segrat och presidenten flytt till Ryssland.
Men priset var högt. De som dödats av regimens säkerhetsstyrkor på torget kallades gemensamt för "de himmelska hundra". När jag var där 2015 fanns ett improviserat minnesmärke med foton strax ovanför själva torget.
Dit kom familjer och tände ljus. Små barn i fina kläder med blommor i händerna. Där vävdes berättelserna samman om ett nytt Ukraina.
Vi berättar för varandra att små papperslappar vi kallar pengar har ett värde, och vi tror så starkt att vi arbetar hela dagen för att få dem. Försök säga det till en schimpans.
Enligt den israeliske tänkaren Yuval Noah Harari, mest känd för boken Sapiens: en kort historik över mänskligheten (Natur och kultur 2015) är det precis så här mänskligheten utvecklats: genom vårt berättande.
Kungadömena, krigen och världshandeln kom alla senare. Först kom våra historier om gudar, hjältar och oss själva.
Var och en är människor svaga. Ett lejon på savannen äter oss till frukost, en schimpans kan ta vår mat och en antilop springa ifrån oss. Men i våra bräckliga kroppar finns en hjärna med förmågan att uppfinna ritualer, folk, pengar och kungar.
Sådant finns bara för att vi bestämt det, liksom aktiebolag och IFK Göteborg. Vi berättar för varandra att små papperslappar vi kallar pengar har ett värde, och vi tror så starkt att vi arbetar hela dagen för att få dem. Försök säga det till en schimpans.
Och eftersom vi tror på papperslapparna har vi kunnat bygga en global ekonomi, bygga kärnvapen och flyga till månen.
Men finns det pengar? Fråga schimpansen.
Många av krigets bästa historier är brottstycken av verkligheten. Som flygaren "Kievs vålnad" som sköt ner mängder av fiendeplan men visade sig vara just en vålnad.
Just berättelser om krig tillhör mänsklighetens äldsta.
Det är bara ett mentalt stenkast från Akilles i trojanska kriget till de ukrainska soldaterna som dog på Ormön efter att ha bett det ryska örlogsfartyget Moskva att "Russian warship - go fuck yourself".
Ukraina har till och med gjort ett frimärke av händelsen.
Fanns Akilles? Njä.
Dog de ukrainska soldaterna på Ormön? Nej.
Men örlogsfartyget Moskva ligger på Svarta havets botten efter att ha blivit sänkt av en ukrainsk sjömålsrobot. Så soldaternas uppmaning blev inte bara en meme på nätet utan även verklighet.
Många av krigets bästa historier är brottstycken av verkligheten. Som flygaren "Kievs vålnad" som sköt ner mängder av fiendeplan men visade sig vara just en vålnad.
Eller berättelsen om hur ukrainska traktorer släpar bort ryska stridsvagnar. Det finns till och med ett dataspel där man kan vara ukrainsk traktorförare. Vissa av historierna är säkert sanna, men självklart är det inte bönder som slår tillbaka ryska anfall utan välutbildade och vältränade militära förband.
Jag har inget emot dessa berättelser. De skapar mening och motståndsvilja, de svetsar samman Europa och lyfter fram verkliga hjälteinsatser av det ukrainska försvaret.
Men propagandan är ändå långt ifrån krigets fasor. Även om nästan allt verkar sändas på nätet finns lidandet och sorgen ständigt strax utanför bild. Den söndertrasade vardagen, de som aldrig får leva färdigt.
Krig är oförlåtligt.
Få saker är sanna i krig, men den ryska propagandan tar priset. Putin har diktat upp en helt parallell verklighet om nazister i Kiev och ett krig mot Nato. Hur många som verkligen tror på detta är svårt att säga.
Men det visar just hur farliga legender kan vara. Det var trots allt utifrån sagor om ett enat ryskt-ukrainskt folk som Putin startade hela kriget, berättelser från tiden långt innan slaget om Visby.
På samma sätt kan dagens myter en gång lägga grunden till framtidens krig, det kommer att kräva ett stort arbete om man vill förhindra det. Ett arbete som kan ta generationer. Putins krig tar inte slut när vapnen tystnar, på någon sida.
Den verkliga historien utanför Visby ringmur har däremot sedan länge lagts till vila.
Idag heter mataffären ett stenkast från Korsbetningen ICA Supermarket Atterdags. Och för någon månad sedan röstade danska Folketinget med siffrorna 95 mot noll för att välkomna Sverige in i Nato.
Men 650 år senare lever sagorna vidare och formar vår värld. Det kommer de att göra i Ukraina också.