"Popvänstern" är folkligare än KD

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Visfestival i Malungsfors. Ny scen, byggd med frivilliga krafter och bidrag från EU. Ett välmatat program med musikveteranen Mikael Wiehe som det främsta dragplåstret. Regn och rusk, som så ofta den här kalla och blöta sommaren.

Det begränsade i alla fall myggornas härjningar.

Wiehe talade som han gjort de senaste 40 åren. Om nyliberalismen – som han ogillar. Om Kuba – som han kanske inte gillar, men i alla fall känner respekt för. Han pratade om motståndet mot främlingsfientlighet och rasism, om solidaritet mellan folk och kamp mot diktatur.

Sången om Viktor Jara tillägnades folket i Honduras.

Dessutom pratade Mikael Wiehe om kärlek och vänskap, livets byggstenar. Däremot inte ett ord om arbetslöshet, varsel eller urholkade sociala trygghetssystem.

Det har sagts att vidden av den kris landet nu går igenom ännu inte gått upp för storstädernas och opinionsbildarnas Sverige. För en stund fruktar jag att det kan vara sant.

Men framför allt spelade Wiehe naturligtvis de sånger som generationer sjungit och vuxit upp med. Sina egna, Peps Perssons och vännen Björn Afzelius.

I kiosken fanns ett helt kapitel ur den svenska musikhistorien till försäljning, inklusive Hoola Bandoola band på DVD.

Politisk kultur, nästan som en karikatyr av det Göran Hägglund kallar ”pop-vänster”. Jag borde med andra ord kunna förvänta mig att skogsgläntan i Malungsfors skulle vara fylld av verklighetsfrånvända storstadsradikaler, utan särskild kontakt med verkligheten runt omkring.

Men det var knappast ”BoHo-chic”– jag har fått lära mig att det är så man säger om dyra kläder som avsiktligt ser lite avspänt slarviga ut – jag såg. Snarare handlade det om jakt- och fiskekläder med vattenavvisande membran, gummistövlar och varma tröjor.

Folk från trakten mest, och kanske någon tidig besökare från den dansbandsvecka som nu fyller Malung med människor. Ett arrangemang så folkligt att inte ens nöjesredaktionerna tycks våga närma sig det, men som lockar rekordpublik år efter år.

Jag tvivlar på att alla delade Wiehes syn på Kuba, och jag fruktar att det kan ha funnits någon som skulle kunna uttrycka just det slags främlingsfientlighet som han fördömde. Men jag är säker på att alla kände något för sångerna. Och när Wiehe tog upp sin översättning av Woody Guthries klassiska ”This land is your land” lyfte regnet för en stund.

Och kanske är det därför det blir så knasigt när Hägglund vill mana fram bilden av en kultur som gått över styr och som inte längre betyder något för ”vanligt folk”. Hägglund är inte bara sent ute i sitt antiintellektuella ärende – direktörerna på SAF började sitt korståg mot vänsterkulturen för 30 år sedan – utan han har dessutom fel.

I det här landet är ”popvänster” betydligt folkligare än kristdemokrati. Det var i alla fall så det kändes medan regnet sköljde över skogsgläntan i Malungsfors.