Nu är det dags att låta själen gå på gym
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-16
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Han spelar underbart på sin röda trombon. Jag lyssnar till Nils Landgren och Fläskkvartetten. De känsliga sångerna går rakt in i min decembermörka själ. Vilket vackert vemod!
Jag skulle inte klara mig en dag utan musik och knappast heller särskilt länge utan poesi. Det finns inget mer livgivande. Kulturen blir min ”påfyllning” när tomheten försöker få mig i sitt grepp.
Forskning visar att människor med ett aktivt kulturliv lever längre. Det verkar rimligt. Jag är visserligen skeptisk mot försöken att nyttiggöra kulturen. Hur många konferenser har inte slagit fast kulturens betydelse för alltifrån BNP till regionalpolitiken? Det är ett ekonomistiskt synsätt på något som egentligen inte hör hemma i kalkylernas värld.
Ändå är det angeläget att påpeka att människan behöver kultur. I en tid när ohälsan slår rekord i ett annars ganska rikt och välordnat land som Sverige finns det anledning att fundera över också vår existentiella hälsa.
Ohälsan är förstås ett komplex problem. Den beror på flera saker som usel arbetsorganisation, slimmade arbetsplatser, ojämlikhet och ojämställdhet. Men hos utbrändhetens offer finns också livsproblemen, de dåliga äktenskapen, ångesten och ja, det torftiga och innehållslösa livet.
I en sönderstressad tillvaro finns alltför sällan tid för eftertanke och djupare dimensioner. Ytligheten tär på ens inre. Tomheten är en stressfaktor.
I musiken, litteraturen, teatern och poesin tas livet på allvar. Här ställs de svåra frågor jag inte kommer undan utan måste brottas med under det liv som blivit mitt. Här får jag vara en hel människa.
Jag är övertygad om att kultur är bra för hälsan.
Framsynta arbetsgivare ger sina anställda möjlighet att gå på gym eller Friskis & Svettis. Staten låter företagen dra av för den sortens personalförmåner – i syfte att främja folkhälsan. Det är utmärkt.
Kanske är det dags att även subventionera de anställdas kulturaktiviteter? Precis som kroppen behöver hållas i trim är det nödvändigt att motionera själen ibland.
Kulturinstitutionerna har ofta dåligt med pengar. Företag sponsrar teaterföreställningar, konstprojekt och dylikt. De slåss för att få också detta avdragsgillt. Problemet är att den sortens sponsring kommer väldigt få medborgare till del. Den kan visserligen rädda kvar en teaterföreställning eller se till att Dramaten behåller sin glans. Men den når inte bredare grupper. Därför kan det knappast ligga i statens intresse att denna kultursponsring blir avdragsgill.
Däremot skulle sponsring som gick ut på att ge alla anställda möjlighet att exempelvis köpa böcker, gå på konsert eller se på teater kunna vara avdragsgill. På så sätt kunde staten främja kulturen, förbättra kulturinstitutionernas ekonomi och samtidigt se till att den livsnödvändiga kulturen kommer betydligt fler medborgare till del än vad som är fallet i dag.
Arbetsmarknadsminister Hans Karlsson som har ansvaret att göra något åt de skenande sjuktalen bör slå sig ihop med kulturminister Marita Ulvskog. Ge själen en plats i kampen mot ohälsan!