Sätt kampen för demokratin i centrum
Socialismen är äldre än Marx, alltså dör den inte med Marx eller marxismen, skrev Ernst Wigforss i en artikel i Tiden 1949. Han pläderade för ”en demokratisk socialism”. Den väsentliga idéutvecklingen inom socialdemokratin sker kring ordet demokratisk.
– Inom socialdemokratin har man alltid gett åt demokrati en vidare och enligt min mening djupare betydelse. Politisk demokrati är inte frukt av en uppenbarelse, som sedan klätt sig i dogmatiska former. Den är inte heller bara en praktisk form för att komma till beslut genom att ”räkna skallarna i stället för att slå in dem”, skrev Wigforss.
Nej, demokratisynen springer ur ”en tro på ett för alla gemensamt människovärde”. Syftet är inte bara ”passiv delaktighet” utan ”också deltagande”. Jag skulle önska att demokratifrågan blev lika central som välfärdsfrågan på den socialdemokratiska kongressen som börjar i dag. Arbetarrörelsens första stora strid i början av 1900-talet gällde demokratin. Rösträtten fyller 80 år i år.
I dag står arbetarrörelsen inför en andra demokratistrid. Bortom den formella rösträtten handlar nu kampen om medborgarnas verkliga inflytande och delaktighet.
Många utestängs från inflytande. Hyperkapitalismens kortsiktiga profitbegär hotar grundläggande värden som demokrati och mänskliga rättigheter. Nya sociala rörelser växer fram som protesterar mot ekonomismens förtingligande av tillvaron.
Globaliseringsrörelsen med dess främsta uttolkare, Naomi Klein, kräver rätten till det gemensamma, där vi möts som jämlika medborgare, inte som kunder.
I medierna framställs striden inom socialdemokratin som ett slag mellan förnyare och traditionalister. Båda sidor tenderar dock att fångas av det ekonomistiska perspektivet. Debatten rör systemvärlden, inte livsvärlden som filosofen Jürgen Habermas formulerar det. När allt centreras kring motsatsparet stat– marknad glöms den tredje sfären, det civila samhället med fackföreningar och folkrörelser, bort.
Varken traditionalister eller förnyare tycks ha några idéer om hur det växande utanförskapet ska kunna vändas till aktivt medborgarskap, hur arbetsplatsernas auktoritära strukturer ska förändras, hur diskrimineringen ska upphöra eller hur demokratin ska fördjupas. I LO:s rättviseutredning framkommer att medlemmarna inte bara vill diskutera rättvisa ur ett fördelningsperspektiv utan även ur ett makt- och delaktighetsperspektiv. Den bär på en antiauktoritär lidelse – en bra utgångspunkt för arbetarrörelsens demokratikamp på 2000-talet. Hos partieliten finns dock en sorglig misstro mot folkrörelsedemokratin.
Staten tar över på folkrörelsernas bekostnad. Partiet fungerar mer som ett parlament än en folkrörelse. Demokratibegreppet har laddats med marknadens idéer om effektivitet och handlingskraft. Så blir medlemmar bara till besvär, ett hinder för snabba beslut. Medborgarna betraktas som politiska konsumenter. Och den politiska retoriken blir försäljarens. Är det märkligt att valdeltagandet sjunker?
Demokrati är samtal, hävdade Bengt Göranssons demokratiutredning. I en tid av stora samhälleliga förändringar är det gemensamma samtalet om etik och värderingar angeläget. Tänk om socialdemokratin åter kunde bli en social rörelse och så vidga demokratin i vardagen.