Gå till banken, finansministern!
En borgerlig regering avgår, de offentliga finanserna lämnas med stora hål. Ja, det börjar väl bli lite av en svensk tradition det där.
I morse samlade finansminister Magdalena Andersson (S) den journalistkåren för att berätta om hur landet ligger.
– Det här är mycket dystra siffror för de offentliga finanserna. Det här är de sämsta siffrorna vi sett sedan budgetsaneringen.
Ett sus gick genom lokalen. Budgetsaneringen. Det mörka 90-talet,
Då var svensk ekonomi i djup kris, hög inflation, skenande statsskuld. På den internationella finansmarknaden var Sverige en paria och fick knappt låna pengar. Förtroendet var kört i botten.
Målet kommer inte att nås
Den socialdemokratiska regeringen tog i med hårdhandskarna. Man upprättade ett överskottsmål, vilket innebar att svensk ekonomi ska gå med överskott i genomsnitt och att pengarna ska användas för att betala av på statsskulden.
Det var länge sedan nu.
Anders Borg hände. Nya Moderaterna hände. Skattesänkningar för 140 miljarder hände.
I den nymoderata fantasivärlden innebar varenda skattesänkning i sig högre tillväxt och ännu mer pengar till svensk välfärd. Men samtidigt som man sänkte skatten fortsatte man att betala av på statsskulden - cirka 30 miljarder varje år - och lät överskottsmålet ligga fast.
Det har fått förödande effekter.
Underskotten har vuxit och satsningar på välfärd, bostäder, infrastruktur, skola och sociala trygghetssystem har uteblivit. Massarbetslöshet råder. Dessutom lyckades inte ens regeringen Reinfeldt nå överskottsmålet, annat än retoriskt.
I dag berättade Magdalena Andersson så att målet inte över huvud taget kommer att nås under de närmaste fyra åren.
– Det är inte möjligt och direkt olämpligt, säger hon.
Efter 2018 kan hon dessutom tänka sig att ändra i överskottsmålet eftersom andelen äldre växer och det kommer behövas ännu mer pengar i välfärden då.
Det är verkligen på tiden att någon säger det rakt ut: överskottsmålet har spelat ut sin roll i svensk politik, både retoriskt och praktiskt.
Men risken är väl att Socialdemokraterna nu ser på de ärvda underskotten som intäkt för att inte göra särskilt mycket alls i höstbudgeten. Anderssons prat i dag om "tydliga prioriteringar" ska nog läsas som kod för det.
Och visst, finansministern har ju lovat att inga skatter ska höjas trots att Konjunkturinstitutet räknar med att det fattas 100 miljarder kronor bara för att hålla dagens kvalitet i välfärden.
Det krävs satsningar
I slutet av september meddelade Internationella valutafonden, IMF, att tiden nu är rätt för stora offentliga satsningar.
"Upplåningskostnaderna är låga och efterfrågan är svag i utvecklade ekonomier, och det finns flaskhalsar i infrastrukturen i många framväxande marknader och i utvecklingsländer", skriver IMF i sin konjunkturrapport.
Vid firandet av IMF:s 70-årsdag i fredags citerade direktören Christine Lagarde den brittiske ekonomen John Maynard Keynes, talade om hur arbetslösheten knäcker människor och hur investeringar för att öka efterfrågan på varor och tjänster måste till.
Enligt valutafonden är världens samlade investeringar nästan 20 procent under historiska trender, och Lagarde talar nu om det behövs klimatskatter, aktiv arbetsmarknadspolitik och utbyggd barnomsorg. Det behövs djärva satsningar mot ojämlikhet och kraftfulla investeringar i infrastruktur, hållbar energi och utbildning, menar fonden.
Magdalena Andersson borde lyssna på IMF.
Det är inte fel att låna pengar, det är inte fel att lägga en expansiv budget och det är inte fel att elda på den ekonomin med investeringar.
Det är nämligen precis vad Sverige behöver.
Överskottsmålets 1990-tal är obönhörligen över. Nu behövs det en politik som tror på framtiden.