Jobbpolitiken ska skapa arbetslöshet
Centerns Sofia Larsen är bekymrad. Från sin plats i utbildningsutskottet har hon upptäckt att de arbetslösa som väljer att studera drabbas av en chockhöjd avgift till a-kassan. För en medlem i IF Metall handlar det om 300 kronor i månaden.
Larsen borde dock inte bli så förvånad. Systemet fungerar precis som det är tänkt. När regeringen, med Larsens partivänner, höjde avgiften för a-kassan som ett sätt att betala skattesänkningar bestämde man samtidigt att ge rabatt till de arbetslösa.
Det beror inte på omsorg om dem som tvingas leva på dagens låga ersättningsnivåer. Lika viktigt är att regeringen faktiskt vill att den som saknar jobb ska vara arbetslös eller – annorlunda uttryckt – arbetssökande.
Människor måste, med statsminister Reinfeldts ord, ”kavla upp ärmarna och ta sig an lågkvalificerade låglönejobb”.
Jobbpolitiken handlar om att få människor att sänka sina förväntningar, inte om att utnyttja kompetens eller skapa förutsättningar för utveckling. Det har tydligen Larsen missat.
Det är därför vuxenutbildningen har urholkats. Något en begränsad satsning i den kommande budgeten inte kommer att förändra.
Det är också därför som skattesubventionerna konsekvent styrts mot branscher som ska erbjuda arbeten med små krav på utbildning och låga löner.
Att studerande inte omfattas av rabatten på a-kassan är alltså bara följdriktigt. Genom att våga ta steget att börja en utbildning drar de sig ju undan ur skaran av arbetssökande. Och dessutom har de visat att de inte vill ha Reinfeldts låglönejobb.
I julas skrev jag om Peter Englunds märkvärdiga bok ”Stridens skönhet och sorg”. Den är inte bara en ovanligt närgången skildring av första världskriget, den period som formade det europeiska 1900-talet. Boken är dessutom en kuslig påminnelse om hur ovilliga de flesta av oss är att se de stora processer som pågår runt oss.
I efterhand finns alltid svaren.
Det handlar om 19 i dag bortglömda personer och om deras tankar och vardag i en värld som tycks på väg mot undergång.
I Englunds bok blir det jubel som följde uppmarschen till katastrofen begripligt, liksom den bottenlösa sorg som följde.
Nu finns Englunds bok i pocket, precis lika mäktig och omskakande.
På tal om nutidshistoria; de europeiska utrikesministrarna som träffas i Stockholm i dag ska inte tala om antisemitism, trots framstötningar från den italienska utrikesministern Franco Frattini.
Det är egentligen synd. Inte för att Aftonbladet, som Frattini tycks mena, behöver utrikesministrarnas hjälp att skilja mellan antisemitism och kritik mot den israeliska politiken. På den punkten kan det faktiskt vara tvärt om.
Antisemitism är det dummaste stråket genom den europeiska idéhistorien, och måste alltid fördömas. Dessutom är främlingsfientligheten på frammarsch i dagens Europa. Det gäller inte minst Italien, där Frattinis regering utmärkt sig genom att gå särskilt hårt fram mot bland annat romer.
En europeisk diskussion om antisemitism och nazismens brott kan knappast går runt den förföljelse romerna utsattes, och fortfarande utsätts, för