Vargen kom glidande och försvann på ett ögonblick
Tågtrafiken återhämtar sig. Vintern har varit dyster, också för den svenska självuppfattningen. Tågen säger något om hur ett samhälle fungerar, och de senaste veckorna hade den svenska järnvägen gjort sig bra i en bananrepublik.
Kommunikationsminister Åsa Torstensson låter sig inte nedslås. Ännu ett experiment väntar, djärvare än någonsin. Total avreglering står för dörren.
Just nu är vi många som skulle nöja oss med tåg som går i tid.
Torstensson tycker inte att hon har något ansvar för vinterns haveri. Investeringar tar ju tid, åtta till tio år enligt ministern.
Det är säkert sant, men inte ens Torstensson kan väl behöva tio år för att få fram en snöslunga till bangården i Hallsberg?
Strax innan klockan sex i onsdags morse blev en vargflock – sannolikt ungdjur – påkörd av rälsbussen i väglöst land mellan Malung och Äppelbo. En järnvägsolycka i det lilla. En varg dog omedelbart, tre skadades och fick avlivas.
Det är dystert, för vargen är ett av de mäktigaste och mest sällsynta djuren i den svenska faunan.
Bara timmar senare stod rovdjursfrågan på miljöministerns dagordning. Andreas Carlgren träffade Svenska Jägareförbundet. Kanske mötte han viss sympati i onsdags, men i stort är ministern trängd. Rovdjurspolitiken och Carlgrens olyckliga försök att presentera den är utsatt för eld från alla håll.
Att de mest populistiska jägarföreträdarna – till exempel från Jägarnas Riksförbund – saboterar politiken är inte så förvånande. Att Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden vill kortsluta försöken att rädda den inavlade svenska vargstammen har jag för min del lite svårare att förstå.
Risken är stor att precis det skulle hända om miljöorganisationerna får vargjakten stoppad, kanske med EU-byråkratins hjälp. Då försvinner grunden för den kompromiss som samlat politisk majoritet för att flytta eller plantera in varg. Ett stopp för jakten, men på sikt kanske också slutet för svenska vargar.
Hänsyn till vargstammen tycks dock väga lätt när rovdjurspolitiken diskuteras.
Än finns det i alla fall stora rovdjur. Lodjuren följer rådjuren mot bebyggelsen, och för två veckor sedan sågs två vargar gå över isen någon kilometer hemifrån. I skoterspåren som genomkorsar skogen har jag ibland kunnat se stora spårstämplar efter ett hunddjur. Målmedvetna spårlöpor, tveklösa.
Så rör sig ett vilt djur.
Det kan ha varit spåren av en stor och lös hund, men det kan också ha varit en varg som valt en lätt väg genom ett snötäckt landskap. Redan möjligheten får tanken att svindla. Några gånger har jag haft turen att se vilda vargar, senast i höstas. En regntung augustiskog, svagt förmiddagsljus och ett kraftfullt rovdjur som ljudlöst glider mellan trädstammarna.
Den försvann på ett ögonblick.
En av de mest storslagna naturupplevelser jag har varit med om.
I morgon startar Allsvenskan. Kalmar mot IFK Göteborg.
Jag är glad att det inte är jag som ansvarar för planen.