Berlusconis bananrepublik
Italienska politiker hade bjudit mig på lunch en försommardag förra året. Samtalen, på Grands veranda, avbröts ständigt av telefonsamtal. Regeringsbildning pågick och Renato Ruggiero ville ha råd, från många håll: Skulle han, respekterad finansman, diplomat och WTO-chef, utsätta sig för risken att sätta sig i Berlusconis regering?
Patriarken Agnelli hade lagt storföretagens beskyddande hand över Forza Italia i valet och ville att Berlusconi skulle tacka genom att ge landet en kompetent, europeisk utrikesminister. Vänsteroppositionen hade samma önskan. Alltså Ruggiero. Han ställde vissa villkor: kontinuitet i politiken, lojalitet från UD:s personal och kamp för ett starkt EU med självständighet gentemot USA.
På ett halvår har Berlusconi smulat sönder de löften som fick Ruggiero att ta över UD.
EU-förankringen har ersatts av USA-kryperi. Berlusconi har, mot EU-majoriteten, stött Stjärnornas krig, välsignat Bushs nej till Kyoto-avtalet och förkunnat den kristna civilisationens överhöghet mot muslimerna.
Också USA:s administration är generad, den föredrar att Italien medverkar till att stärka och ena EU. I stället slet tv-magnaten sönder viktiga EU-projekt som Airbus och gemensam kamp mot terrorismen samt några mindre viktiga som lokaliseringen av europeiska byråkratier.
Ruggiero utsattes för kampanjen från de små UD-furstarna och från Umberto Bossi, viktig minister och ledare för främlingsfientliga men också EU-fientliga Lega Nord. Avgången var utannonserad. Kvalificerade rykten placerar postfascisten Gianfranco Fini som utrikesminister den dag Berlusconi tröttnar på sitt dubbla - eller tredubbla - uppdrag.
Ruggiero-konflikten täcker en helt annan och för Berlusconi viktigare strid. Den utspelas i domstolen i Milano. Där pågår den sista korruptionsrättegången där Berlusconi-intressen står på spel (andra affärer har regeringschefen låtit parlamentet preskribera).
Målet gäller utförsäljning av bolag ur statliga IRI. Berlusconi-gruppen anklagas för att förmånligt ha lagt beslag på livsmedelsdelen, bland annat genom att muta ett antal domare.
Enda möjligheten att stoppa processen är att flytta åklagarna från målet. Sådant kan bara justitieministern beordra. Ministern, Roberto Castelli, tillhör Lega Nord och står således under Bossis kontroll. Alltså: Berlusconi sparkar i praktiken bort en utrikesminister som hatas av Lega Nord och får som betalning en inhiberad korruptionsrättegång.
Italienska politiker försäkrar mig att Berlusconi den närmaste framtiden kommer att hålla glödande proeuropeiska tal. När han väl ordnat en praktisk affär och eliminerat en obekväm minister. "Förstås", säger italienarna, Berlusconi måste ha två garantier: EU får inte driva rättssamarbetet (kampen mot ekonomisk brottslighet) för långt och måste lämna tv-systemen och massmedierna i fred.