Framtidens välfärdsstat kan inte lämnas åt MP
Om ett träd faller i skogen och ingen hör det – hur kommer Miljöpartiet att reagera? Den frågan har svensk politisk journalistik ännu inte ställt, men det kommer nog snart. Fascinationen för Miljöpartiet bara fortsätter.
MP har ökat sitt medlemsantal med 50 procent på fyra år och framstår allt mer som de rödgrönas vallokomotiv. Bredvid står en socialdemokrati parkerad på förlustresultatet från 2006, med en impopulär partiledare och en otydlig idé om sin egen existens. (Förutom att man vill få bort Fredrik Reinfeldt ur Rosenbad, vilket visserligen är vällovligt).
När Mona Sahlin får frågan om vart den socialdemokratiska förnyelsen tog vägen pekar hon på Miljöpartiet. Där!
Socialdemokratin har lyckats sy in ett parti som uppfattas som modernt i ett rödgrönt samarbete och tycker sig därmed ha klarat av det där med ”det nya”. Nu förväntar man sig applåder och förståelse för ”vilken stor förändring det är för socialdemokratin att inte gå till val självt”.
”Storstäder är cancersvulster på samhällskroppen!” skrev Per Gahrton i boken ”Vad vill de gröna?” och Miljöpartiet kan väl sägas ha kommit en bit sedan dess. Partiet har dels insett att tätbebyggda miljöer är energieffektiva. Dels att det är bland storstadsbor (som på alla sätt är två med naturen) som deras egna väljare finns. I dag har Miljöpartiet blivit ett storstadsfenomen och lyckas med det som socialdemokratin inte klarar – att gå framåt i Stockholm.
Socialdemokrater och moderater har två olika ideal om hur vi bör fördela pengar
i samhället och två olika idéer om hur stor del av våra liv vi bör vara konsumenter, respektive medborgare. Men Miljöpartiet är baserat i något annat: en egen idé om vad ett gott liv är. Vi ska jobba mindre, äta annorlunda, resa annorlunda och spendera tid annorlunda. Lika mycket som detta avskräcker dem som gillar bil, basindustri, skoter, charter och jakt, verkar det tala till storstädernas medelklass.
Hemligheten är kanske inte så mycket idéerna som att de uttrycks på samma språk som de behov storstadsmedelklassen känner: stress, ingen tid för familjen, konsumtionshets, ångest, depression, sitta ensam i en bilkö och var det här verkligen meningen med alltihopa? Varken moderata löften om skattesänkningar eller socialdemokratiska utrop om bättre A-kassa talar till detta.
Boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett visar hur ojämlikhet skapar en stress som drabbar alla sociala grupper. I sin tur leder detta till bland annat sämre hälsa för alla. Denna forskning har hittills främst använts mot högern – titta, inkomstskillnader spelar faktiskt roll! Men skulle lika gärna kunna bilda grund för en diskussion om på vilket sätt de livsstilsfrågor som engagerar storstadsväljare hänger samman med fördelningsfrågor. Det här är politisk mark som socialdemokratin borde bryta. Här någonstans finns svaren på vilka behov framtidens välfärdsstat bör vara organiserad kring.
Den frågan kan inte lämnas över till Miljöpartiet.