Utan antibiotika kan våra barn dö
Här och var finns de kvar i landskapet, farsotskyrkogårdarna. Ofta undanskymda, strax utanför byar och städer. Ibland syns bara en minnessten eller ett kors.
Ingen vet hur många som vilar i dem, offren för pest, kolera, difteri och andra sjukdomar, en stor del var barn. De grävdes snabbt ner, av hygieniska och praktiska skäl. Inte ens klockringning fick de.
”För koleralik själaringes icke särskildt, emedan dödsklockan då kunde komma att utan hvila gå från morgon till afton” slog myndigheterna fast.
En varning för framtiden
Detta är det gamla Sverige, innan vaccinet och antibiotikan, men det förflutna är också en varning inför framtiden.
I medieskugga från budgetkaoset pågår ett möte om resistenta bakterier i Stockholm anordnat av Folkhälsomyndigheten och Världshälsoorganisationen (WHO). Ett 30-tal länder ska ta fram ett nytt globalt program för att övervaka och spåra spridningen av dessa bakterier. Mötet är ett led i WHO:s arbete mot antibiotikaresistens.
Antibiotika är förmodligen den uppfinning som räddat flest människoliv. Det började 1928 när den skotske biologen Alexander Fleming upptäckte de bakteriedödande effekterna hos det som kom att bli penicillin. 1945 fick han nobelpriset i medicin för sin upptäckt.
Sedan dess har mänskligheten kunnat begränsa och nästan utrota många av de sjukdomar som förr dödade miljoner.
Förlorar viktigaste vapnet
Men vi har inte varit tillräckligt försiktiga. I dag skrivs antibiotika ut även när det egentligen inte behövs, det ges till djur i förebyggande syfte och läkemedelsrester hälls ut i avlopp där bakterierna kan anpassa sig och överleva.
Om vi fortsätter som nu är risken att gamla sjukdomar kommer tillbaka och vi vet heller inte vilka nya som kan uppstå. Men förlorar vi vårt viktigaste vapen kan det gå väldigt illa.
Vi borde veta bättre.