Mord börjar inte med slag. Mord börjar med ord
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-22
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi dansade och pussades. Det var sent 1990-tal och ”Fullt ös, medvetslös!” i ordens mest positiva bemärkelse, helg efter helg på Grand i Falun. Mina bögkompisar tog dansgolvet med storm, de dansade bäst av alla snubbar och bevisade att livet är en schlager.
Aldrig var dom rädda. Aldrig var det någon som muckade med oss – trots att vi så tydligt bröt mot ”kille och tjej, två och två”-konceptet. Det var bara fest i många timmar, tills vi fnissiga och svettiga och lyckliga snubblade hem längs Slaggatan (med obligatoriskt stopp på McDonalds).
Jag tänker på åren i Falun när internationella dagen mot homofobi firas på Sergels torg i Stockholm. Solen skiner på ministrarna Thomas Bodström, Mona Sahlin och Jens Orback som vill visa sin solidaritet med hatbrottens offer. Solen skiner också på Mikael Björk Blomqvist, ordförande för RFSL Ungdom, som berättar sin historia.
”Jag satt med min pojkvän på tunnelbanan. In kom ett gäng skinheads. De luktade sprit och var gapiga. De omringade oss. En av dem slet av mig mitt regnbågsmärke. Sedan följde flera slag mot mitt ansikte. Ingen i tunnelbanan gjorde något, trots att det var så många som såg. Vi lyckades fly.”
Andra lyckas inte fly. I den omtalade och starka reportageboken ”No tears for queers” skildrar Johan Hilton Matthew i Wyoming, Johan i Katrineholm och Josef i Göteborg: tre bögar som mördas för att de raggar på fel killar.
Hatbrotten mot homosexuella ökar i Sverige, visar statistik från Säkerhetspolisen. Under 2003 anmäldes 38 procent fler sådana brott än året innan, vilket är den klart högsta nivån sedan 1997. Säpo säger att ökningen är verklig – det handlar inte bara om att de drabbade oftare anmäler brotten. Däremot är mörkertalet stort. De allra flesta hatbrott mot homosexuella anmäls aldrig.
Här finns en obehaglig paradox. Homosexuella får allt fler rättigheter: partnerskapet, sambolagen och homoadoptioner kommer att följas av insemination för lesbiska och (förhoppningsvis) en könsneutral äktenskapslag. Homos börjar äntligen jämställas med heteros. Det är så klart inte en dag för tidigt.
Samtidigt hetsas homosexuella som aldrig förr – och de som hetsar skildras som yttrandefrihetens riddare.
Ta pingstpastorn Åke Green. Han stod i sin kyrka på Öland och sa att homosexualitet är en abnormitet som är en cancersvulst på samhällskroppen: ”Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren.”
För det fick han en månads fängelse för hets mot folkgrupp. Typ hela det offentliga Sverige protesterade mot tingsrättens dom – hade de varit lika arga om Green hade hetsat mot judar eller svarta eller muslimer? – och hovrätten friade honom.
Nu ska högsta domstolen pröva fallet. Tack för det. Lagen om hets mot folkgrupp mot homosexuella är inget utslag av moralpanik eller politisk klåfingrighet. Den har stiftats eftersom hetsen och våldet hör ihop.
”Mord börjar inte med slag. Mord börjar med ord”, säger Försvarsmaktens Krister Fahlstedt på manifestationen mot homofobin.
Det går en rak linje mellan kristdemokrater som väser att homosexualitet är onormalt, pingstpastorer som talar om homosexuella som cancersvulster och tonårskillar som knackar bögar/spöar flator. Homofobiska kristdemokrater kan inte hållas ansvariga för hatbrotten, men dom har anledning att känna sig ansvariga.
Den som inte förstår det bryr sig inte. Som skådespelarna upprepar i Suzanne Ostens lysande ”Kabaret Underordning”: Det finns bara två sorters människor. Dom som förstår att världen är orättvis och dom som inte gör det.