Minskad arbetstid – inte lönesänkning

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag kan förstå Gunnar Eriksson på Byggnads och Hans-Olof Nilsson från Livs när de kritiserar IF Metall för att ha gått med på lönesänkningar. Jag förstår också de lokala fackliga ledare som nu uttrycker sin besvikelse över den uppgörelse förbundet träffat.

En av den svenska fackföreningsrörelsens grundläggande framgångsformler är

nämligen att det är människor, inte jobb, som ska räddas. Att sänka lönerna för att undvika strukturförändringar gör bara att alla blir fattigare, har det hetat på fackliga kurser och möten.

Ändå undrar jag om inte de som nu hjälper till att sprida bilden av måndagens avtal som en lönesänkning faktiskt går de mest militanta arbetsgivarnas ärenden.

Att tolka avtalet som ett fritt fram för lokala uppgörelser om lägre lön skulle nämligen passa dem som hand i handske.

Det är nu inte vad IF Metall har skrivit under på. Avtalet öppnar för minskad arbetstid, och därmed mindre betalt. Om man vill skulle man kunna tala om att dela på jobben, eller på arbetslösheten.

Det är kanske inte mindre kontroversiellt när det kommer från en svensk facklig ledare, men det är något annat än teknikdirektörernas krav på lokal lönebildning och ”öppningsklausuler”. Mer som en paroll från

Peter Eriksson, eller den franska vänstern på 1980-talet.

Det är skillnad på att arbeta fem dagar för fyra dagars lön och att vara ledig en dag i veckan utan att få betalt.

En lönesänkning innebär att arbetsgivaren får en större del av produktionsresultatet. Mindre till arbetarna och mer till direktörer och ägare.

Det är faktiskt inte vad svensk industri behöver.

Det exportföretag som trots dagens valutakurser inte har rimliga marginaler på försäljningen är antagligen bortom räddning.

Problemet är tomma orderböcker. Det finns helt enkelt alldeles för få som vill köpa lastbilar, stål eller byggmaterial. Och många företag kan inte banta bort mer personal utan att hela verksamheten skadas. Det är ett hot mot hela den svenska ekonomin.

Det fanns en uppenbar risk för en vildvuxen flora av lokala uppgörelser i desperata försök att rädda jobb och företag. En mardröm för det centrala facket.

Avtalet är ett försök att stämma i bäcken och rädda något av svensk tillverkningsindustri.

Det hindrar naturligtvis inte de mest ideologiska direktörerna att försöka använda situationen för att flytta fram sina positioner.

–?De har sin åsikt, sa IF Metalls ordförande Stefan Löfven till mig i måndags.

Därför passar det direktörerna utmärkt om fackliga ledare, journalister och faktiskt också regeringen sprider bilden att IF Metall nu accepterat lönesänkningar. Det gör trösk-eln lägre nästa gång kraven kommer på att arbetare i olika företag ska tvingas konkurrera mot varandra med verkliga försämringar av timlönerna.

Och vi kan vara alldeles säkra på att det kravet kommer tillbaka.