Är du verkligen sjuk eller bara trött?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Min kompis Johan säger: ”Det heter ju SAMhälle, för fan! Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”
Vi har sett ”Dagbok från en motorcykel” och är lite tysta och tagna av den unge Ernesto Guevara de la Sernas resa genom Sydamerika.
Innan Ernesto blev ”Che” och ”El Comandante” med många liv på sitt samvete upptäckte han sin kontinent ihop med bästisen Alberto Granada. De börjar som slynglar på jakt efter brudar?–?men resan från Buenos Aires via Chile och Peru till Venezuela öppnar Ernestos ögon, tvingar fram hans rättvisepatos.
Till utfattiga bergsbönder i Anderna säger han ”Har ni organiserat er?” I mötet med leprasjuka peruaner vägrar han använda de plasthandskar som nunnorna föreskriver?–?det vore ett helt onödigt avståndstagande. Ernesto bråkar med slavdrivarna vid Perus gruvor: ”Kan ni inte ge arbetarna vatten åtminstone? Ser ni inte att de är törstiga!”
Det är idealistiskt och romantiskt på gränsen till naivt och sjukt vackra vyer. Vi får inte veta något om hur Ernesto spårade ur, när han förvandlades från varm till kall, men vi förstår hur hans samhällsengagemang tog sin början.
”Det heter ju SAMhälle, för fan!” tänkte han nog.
Jag vet en som inte har reflekterat över det ordet. I Svenska Dagbladet får Ebba Lindsö, chefen för Svenskt Näringsliv, frågan ”Kan ökad friskvård på företagen få ned sjukfrånvaron?”
Ebba svarar: ”Det finns många sätt men det handlar främst om att ändra attityd. Vi har inte råd att acceptera att vi ska stanna hemma bara för att vi är lite trötta.”
Goddag yxskaft. Självklart ska man bara vara hemma om man är sjuk. Men nu var det ju inte det frågan gällde. Frågan var vad företagen kan göra. Företagen i relationen arbetsgivare/arbetstagare. Företagen som en del av samhället, som gemensamt ansvariga.
Det offentliga samtalet om sjukfrånvaron har totalt hakat upp sig på de sjuka?–?om de verkligen är sjuka eller om de bara smiter från jobbet eftersom de känner sig ”lite trötta”. Att sjukdomar uppstår i en social miljö, att människor kan bli friska med hjälp av varandra, är det få som reflekterar över.
Ta Fredrik Reinfeldt. Hans moderater vill sänka sjukersättningen till först 75 procent och sedan 65 procent. Fredrik kan dock tänka sig undantag för ”strokepatienter som mist tal- och rörelseförmåga.”
Det är hårda bandage, det. Moderaterna ikläder sig rollen som läkare och pekar med hela handen: ”Du där, du är sjuk så det räcker. Men du där, du borde nog bara rycka upp dig så dig sätter vi på svält.”
Kan vi inte komma överens om en sak? Man ska bara vara sjukskriven när man verkligen är sjuk. Och den som verkligen är sjuk ska ha allt stöd från omgivningen för att komma tillbaka: vård, rehabilitering och nya chanser hos arbetsgivare som tar ansvar för sina anställda.
Poängen är ömsesidigheten, det kollektiva ansvaret. Du gör något för mig och jag gör något för dig.
I Norrbotten har den samhällssynen fått ett rejält uppsving. Det började i Piteå. En kvinna yxmördades av sin sambo, men en man som blev dödad av en björn fick tiofalt större uppmärksamhet. Nu har manliga nätverk mot mäns våld mot kvinnor bildats också i Boden och Luleå. De skriver under upprop och samlar in pengar till kvinnojourer och rensar idrotten från glåpord som hora och bög. Luleåbon Jan Palo säger:
”Det här skulle väl vara ett lämpligt ämne för Rotaryluncherna.”
Medveten om det kollektiva ansvaret, som äntligen börjar spira i debatten om mäns våld mot kvinnor, skulle behövas också på andra håll.
Det heter ju SAMhälle, för fan.