Inte ens MUF gillar Kristerssons politik
Sverige får inte bli ett angivarsamhälle
Kritiken från de borgerliga ungdomsförbunden har duggat tätt sedan Tidöavtalet presenterades. Liberalernas ungdomsförbunds (LUF) nya ordförande Erik Berg har bland annat sagt att Liberalerna inte förtjänar sitt namn och att han saknar förtroende för partiledaren Johan Pehrson.
Men nu kommer även Moderata Ungdomsförbundet (MUF), och ordförande Douglas Thor, med kritik. Till DN säger Thor att förslagen i Tidöavtalet går mot ett kontrollsamhälle.
Han nämner bland annat förslaget om anmälningsplikt, att de människor som jobbar inom staten ska vara skyldiga att anmäla om de möter någon som är papperslös.
MUF är arga
– Essensen i att vara lärare är att utbilda människan framför sig. Att då ange den personen ligger långt bort, säger Douglas Thor till DN.
Det märks att MUF-ordföranden är frustrerad. Det är uppenbart att han tycker Moderaterna varit för mesiga i förhandlingen med SD, precis som LUF tycker att Liberalerna gett upp för många liberala värderingar.
Frågan är varför de är så förvånande?
Så går det när man förhandlar med ett auktoritärt parti och gör sig beroende av deras röster. Precis som det gick att se i SVTs dokumentär ”Maktspelet” hade SD förberett sig för det här i månader.
Det är förståeligt att eftergifter kommer med kompromisser. Men att M, KD och L inte kunde stå upp mer för sina egna värderingar och lät Sverige 2023 gå mot ett angivarsamhälle är barockt.
Därför är Thor och Berg upprörda. För precis som elstödet luktar amatörmässighet, stinker Tidöavtalet av samma sak.
Särskilt när det kommer till att bibehålla rättsäkerhet och frihet.
Angivarsamhället luktar DDR
Vad ett lagförslag, eller ännu värre en lag, om anmälningsplikt gör med tilliten för samhället och dess institutioner går att se från historien.
Vänder man örat mot gatstenen utanför Rosenbads portar kan man höra ett dovt, men bestämt brummande.
Det låter: DDR... DDR... DDR.
Det är ljudet av en auktoritär maskin som borrar rakt in i demokratin – och frihetens – hjärta.
Att en elev ska sitta framför en lärare och inte veta om läraren har elevens bästa i fokus är förödande. Detsamma gäller läkare i mötet med patient. Och så vidare.
En lärare är en lärare. En läkare är en läkare. En polis är en polis.
Och så bör det förbli, om regeringen inte vill göra ett historiskt misstag.