Ett litet ord betyder mycket
En vän till mig är lärare i engelska. Hon brukar hävda vikten av rätt preposition. Jag börjar förstå vad hon menar. Processen runt EU:s nya fördrag visar hur svårt det är med språk. Jämställdhet är exempelvis ett av de värden som den europeiska unionen är grundad på – men bara på svenska, enligt Dagens Nyheter. I utkastet till EU-konstitution används på andra språk ordet för jämlikhet.
Språkförbistring råder även inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Den svenska regeringen har markerat mot planerna på ömsesidiga försvarsgarantier mellan medlemsstaterna och mot ett militärt EMU, där vissa länder går före i en försvarsallians. Det är bra, men ännu kan inte ”faran över” blåsas.
EU-processens inriktning mot mer av militärt samarbete och ett gemensamt försvar är tydlig. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska nu syfta till ett gemensamt försvar ”när” medlemsstaterna så beslutar, inte som det står i dagens fördrag ”om” staterna så beslutar.
Mest intressant är den solidaritetsklausul som finns i avsnittet om terroristbekämpning. Den har knappast debatterats alls i Sverige. Här har valet av preposition visat sig vara avgörande.
Klausulen säger att unionens medlemmar ska mobilisera alla tillgängliga medel, även militära resurser, för att bekämpa terrorism. I den svenska versionen handlar det om att ”förhindra terroristhot på medlemsstaternas territorier”, ”skydda de demokratiska institutionerna och civilbefolkningen vid en eventuell terroristattack” samt ”bistå en medlemsstat på dess territorium på begäran av dess politiska myndigheter vid en katastrof”.
I den engelska versionen står det dock vad gäller skyddet av demokrati och folk: ”protect democratic institutions and the civilian population from any terrorist attack”. Det är en väsentlig skillnad. I det här fallet har den en direkt säkerhetspolitisk dimension. Om EU:s medlemsstater ska skydda sina medborgare mot eventuella terrorattacker är det betydligt mer offensivt än att rycka in med civil och militär krishantering när ett terrorangrepp väl har skett.
Frågan är vad Sverige har gått med på. För ett år sedan skrev dåvarande utrikesminister Anna Lindh en debattartikel tillsammans med den finske utrikesministern Erkki Tuomioja om EU och kampen mot terrorismen.
De underströk behovet av en fördjupad solidaritetsklausul, ”förutsatt att den inte får en sådan utformning att den riskerar att blandas samman med t ex de militära säkerhetsgarantier som ingår i NATO:s grunddokument”. Det handlar om en ”ömsesidig solidaritet för att med humanitära medel och räddningstjänstinsatser hjälpa en drabbad EU-medlemsstat”, skrev de vidare.
Som klausulen nu är formulerad, åtminstone i den engelska versionen, handlar det om något mycket mer. Den utesluter inte att EU slår till militärt mot hot som anses kan komma att manifesteras, det vill säga en sorts förebyggande krig. EU har därmed kommit nära den amerikanska Bush-doktrinen. Hur går detta ihop med folkrätten? Håller EU på att utveckla en egen internationell rätt? Är solidaritetsklausulen ett embryo till en europeisk artikel 5 à la Nato?
Tystnaden om försvars- och säkerhetspolitiken är besvärande. Regeringen drar på sig en rejäl svekdebatt framöver.