Rasism och fattigdom är tändvätska i USA
34 dog, över 1 000 människor skadades, 3 438 arresterades.
Det är 49 år sedan nu, men kravallerna i den fattiga Los Angeles-stadsdelen Watts på sensommaren 1965 brukar ses som central i den amerikanska medborgarrättsrörelsens moderna historia.
Vad var det som hände?
11 augusti försökte trafikpolisen gripa en man för rattonykterhet. Polisen - som redan hade rykte om sig att vara landets mest brutala - hamnade i bråk med folk som strömmade till platsen. Det sades att polisen misshandlat en ung gravid kvinna, och en gnista tändes.
Efter upploppen i Watts och nya våldsamma upplopp under 60-talet drog Kernerkommissionen - som på presidentens begäran skulle förklara vad som hänt - slutsatsen att USA höll på att splittras i "två samhällen, ett svart, ett vitt, åtskilda och ojämlika".
Fattigdomen bet sig fast
Man manade till en landsomfattande offensiv mot fattigdom och rasism. Ömsesidig integration, stora offentliga satsningar och en allmän omfördelning av inkomster och makt var det enda som skulle bita, resonerade man.
Men Kernkommissionen blev inte hörsammad.
På 1980-talet väcktes frågan åter av två av kommissionens medlemmar - Roger Wilkins och Fred Harris - som såg att klyftorna mellan fattig och rik var värre än någonsin.
Fattigdomen hade bitit sig fast i slummen. Bostadssegregationen hade spårat ur, människor utsattes för brott och våld i en skräckinjagande omfattning, vapen och droger hade blivit helt vardagiga inslag för många människor.
Varannan ung afroamerikan var arbetslös. Det fanns fler svarta i landets fängelser än på collage. Klyftorna mellan människor av olika ursprung - europeiskt, latinamerikanskt, afrikanskt - ökade dramatiskt.
Ett par år senare, 1992, exploderade USA igen. Rodney King misshandlades brutalt av fyra vita poliser och nationen skakades av de värsta upploppen sedan 1960-talet.
När eldarna slocknande var experternas slutsatser ungefär de samma: etnisk splittring, arbetslöshet, polisbrutalitet, ekonomiskt krisläge, nedskärningar och klyftor är ett perfekt underlag för upplopp och kravaller.
Nu behövdes politik som inte bara byggde upp nedbrunna husen utan även byggde upp nationen, sades det.
Lyssnade någon?
De som har och inte har
I dag skriver vi 2014 och USA har en svart president. Men det brinner igen, efter att en åtalsjury i måndags beslutade att inte väcka åtal mot den vite polisman som i augusti dödade Michael Brown, en svart obeväpnad 18-åring. Sex skott. Två i huvudet.
– Många tror att det handlar om att folk har blivit galna, men det här är något som bubblat under ytan i generationer, sa 25-årige Ferguson-bon John Knowles när International Business Times intervjuade honom i augusti, strax efter att Michael Brown blivit skjuten till döds.
Även då demonstrerades det i Ferguson, en Saint Louis-stadsdel där varannan svart man är utan jobb och där inkomsterna är så låga att människor måste ha tre eller fyra arbeten för att klara sig. 22 procent av invånarna i Ferguson lever under fattigdomsgränsen.
Klyftan mellan de som har och de som inte har löper parallellt med den förtroendeklyfta som råder mellan ordningsmakt och delar av befolkningen.
För trots att kriminaliteten nu faktiskt minskar i USA så skjuter polisen medborgare som aldrig förr. I fjol dödade amerikansk polis 461 människor och det är fler än på två decennier. Och två gånger i veckan skjuter en vit polis ihjäl en svart person.
Svart. Vit.
Det går inte att komma undan. I Ferguson är 67 procent av invånarna svarta, men bara tre av tolv i åtalsjuryn var det. Polisstyrkan i Saint Louis består nästan uteslutande av vita män. På valda ämbeten och på lokalpolitikens toppositioner återfinns uteslutande vita.
Historiens skuggor finns där.
Det måste ske
I Saint Louis fick svarta inte äga sina hem innan 1940-talet. De hade inte tillträde till offentliga lokaler i delstaten innan 1949. Det var först på 1960-talet rasåtskillnadspolitiken helt förbjöds i USA. Det var först på 1960-talet alla svarta medborgare fick rösträtt.
"I åratal har rasismen hjälpt till med att kamouflera den växande desperationen i vårt samhälle", skrev människorättskämpen Jesse Jackson efter raskravallerna 1992.
Det är 20 år sedan. Mycket har hänt, men mycket återstår.
Den utmaning den amerikanska nationen står inför när det kommer till att sluta klyftorna är ett i de närmaste oöverstigligt projekt.
Man visste det på 60-talet, man visste det på 90-talet och man vet det i dag.
Det kommer att kosta och det kommer att ta tid. Men det måste ske.
"Vi kan bara välja mellan att antingen väcka framtidshopp eller tvingas betala hopplöshetens mycket högre pris", skrev Jackson för 22 år sedan.
Just nu betalar USA för hopplösheten på gatorna när upploppen sprider sig till i städer som Seattle, New York, Cleveland och Saint Louis.