Den mänskliga superfaktorn
Bilderna från bärgningen av det kraschade X2000-tåget i Malmö känns på något sätt som en värdig symbol för tillståndet i tåg-Sverige just nu. I går stannade all trafik åter på Malmö central sedan bärgningen spårat ur.
Jag tillhör ett slags tåggeneration. Uppvuxen under en tid när liftningen i praktiken försvunnit, men där tågluffning och interrailkort var en del i vuxenblivandet. Jag har skakat fram på tåg till Messina och Porto. Jag har vaknat på väg in till Belgrad, och på Münchens station. Genom tågfönstret har jag sett Brennerpasset, och Rajastans öknar.
En öde morgon, utanför stationen i Glasgow, hittade jag ett minnesmärke över de frivilliga skottar som slagits på republikens sida.
Dessutom har jag åkt fram och tillbaka genom Sverige. Det fungerade så i föreningslivet på 1980-talet. Nattåg till Luleå, tågbyten i Hallsberg och Mjölby. Morgonen efter mordet på Olof Palme satt jag på ett tåg till Bohuslän.
Jag kommer ihåg när X2000-tågen kom, och resan mellan Stockholm och Göteborg plötsligt kunde göras på bara tre timmar. Tågresorna har format min bild av världen och tiden, precis som järnvägen själv format vår civilisation och vårt samhälle.
Det är precis därför det hoptryckta tåget i Malmö blir så symbolisk.
När det kommer till olyckan på nyårsdagen talar både SJ och Trafikverket om ”den mänskliga faktorn”. Det kanske är sant.
Om någon har begått ett misstag efter den gångna kaotiska helgen borde ingen bli förvånad.
Men bakom de problem som blivit så övertydliga de senaste vintrarna finns ett annat och mycket större misstag, också det mänskligt. Den mänskliga superfaktorn.
Under ett par årtionden har den svenska järnvägspolitiken styrts av önskan att skapa ett slags marknad på spåren. I den andan har järnvägsverksamheten delats upp. Spåren för sig, och tågen för sig. Gärna i någon form av konkurrens.
Det sista steget i den utvecklingen, en avreglerad persontrafik på järnvägen, trädde i kraft i oktober. Trafikverket konstaterar stolt att det gör Sverige till ”det enda landet i Europa med en helt avreglerad marknad”.
Så är det, men hellre än Europas ända helt avreglerade marknad skulle jag vilja att Sverige var ett av de länder där tågen går och kommer fram i tid.