Tacka fransmännen, sa Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bakom spakarna sitter en man i svart huva. Flygplanet siktar mot skyskraporna. Staden flammar upp i väldiga röda lågor.

Bilderna finns framför mig som två tavlor på utställningen ”Futurismo” i Rom. Målningarna är från 30-talet: Attacken mot skyskraporna, heter den ena.

Marinetti, futurismens ledare och ideolog, kallade flygplanen för framtidens (futurismens) symbol: ”De uttrycker ett totalt brott med det förflutna.” Det nya bars fram av maskinerna, den maskulina styrkan, föraktet för historia och bildning.

Till slut hamnade Marinetti och de flesta andra hos Mussolini, hos fascismen.

Jag lämnar utställningen, en sjuttio år gammal dagskommentar, och vandrar över till ett elegant palats på San Silvestre-torget. En falang inom vänsterdemokraterna har möte. Partiet håller liksom svenska socialdemokrater kongress i november och ska välja ny partiledare, troligen en avvikelse i förhållande till det svenska partiet.

Den italienska vänstern är splittrad på tre kandidater. Jag besöker partivänstern, fortfarande i underläge men på tydlig uppgång. Vänstern leds av Giovanni Berlinguer.

Hans nya bok heter: ”Framtiden sådan vi vill ha den.” En optimistisk titel. Den milde läkaren och professorn Giovanni Berlinguer är nämligen 77 år.

I Berlinguers bok nämns två europeiska politiker framför andra: Willy Brandt och Olof Palme. De ville bekämpa de oerhörda klyftorna mellan den rika och den fattiga världen, skriver Berlinguer: ”Efter dem gick det mesta över i likgiltighet, eurocentrism och självbelåtenhet.”

Silvio Berlusconi (Alf Svenssons och Lundgrens partivän) exemplifierar den sista tesen. Nyligen vräkte han förakt över den muslimska världen och ställde den mot den höga kristna västliga civilisationen. Själv har Berlusconi skapat sin rikedom på tv-kanaler, som visar enfaldiga frågeprogram, halvnakna fjortonåringar, gapig underhållning och slafsig reklam. Västlig civilisation.

Berlusconi babblade fram sina fördomsfullheter om muslimer redan under ett av EU:s toppmöten. Det belgiska ordförandeskapet lät grovheterna passera, däremot stönade EU-kommissionären Chris Patten: ”Mannen är komplett galen.”

Jag bläddrar i svenska tidningshögar och upptäcker hur det borgerliga Palme-föraktet svämmar över. I ledare, parodiskt identiska, förklaras Palme-linjen avslutad, också inom socialdemokratin. I radion mässar en ledarskribent från Dagens Nyheter att Palme var revolutionsromantiker och stödde planhushållning. Meddebattören Göran Greider orkade inte protestera.

Palme ägnade en stor del av 60- och 70-talen åt kamp för demokratin i Europa: Portugal, Grekland, Spanien, Tjeckoslovakien och Polen. Under samma tid underhöll sig exempelvis Carl Bildt med Francos propagandaminister och obskyra högerpartier.

Palme höll sitt sista tal om ANC och Nelson Mandela. En hoppfull, kort solidaritetsappell. Kanske uppfattades sådant som aningen romantiskt 1985, när Mandela ännu satt i fängelse och apartheid fick stöd från privatkapitalismen och den politiska högern.

Palmes utrikespolitik var en parentes, säger DN:s ledarskribent och hoppas väl att Sverige aldrig fortsättningsvis ska fungera som brygga mellan nord och syd eller engagera sig mot stormaktsimperialism och kärnvapenupprustning. Istället bara eka efter den konservativa delen av USA-opinionen. I samma anda omfamnar hela högern numera Göran Persson. Jag tror de underskattar statsministern. Hans entusiasm för krigsäventyr och undergiven USA-anpassning är begränsad: ”Jävla tur att vi har fransmännen. Annars hade kriget redan varit i gång”, sa han när vi träffades i riksdagshuset.

Göran Skytte berättar i Svenska Dagbladet att han hemma hängt upp en bild på New York-brandmän som hissar amerikanska flaggan. Jag antar att fotot får hänga bredvid den väldiga bild på Yassir Arafat som Skytte entusiastiskt visade mig.

Arafat hängde i Skyttes välinredda källare. PLO-ordföranden hade skrivit en vänlig hälsning till Göran.

Olle Svenning