Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Orvar

Medelklassen måste stoppa mobbningen i klassrummet

När jag mobbade någon som barn förstod jag det inte, men när jag själv blev mobbad fanns det ingen tvekan.

Det kändes i magen, i hela kroppen, jag var ensam i världen, livrädd.

Jag tror att barn är sådana. Empatiförmågan är inte utvecklad, barnet tänker inte på att Anna går ensam på skolgården och mår skitdåligt. Barnet inser inte att det står högt i hierarkin, det ingår inte i självbilden. Men när rollerna växlar blir känslan obehagligt tydlig.

Många har upplevt bägge ­sidorna, de flesta har befunnit sig i den anonyma mittfåran och kanske skämts för sin feghet. ­Sedan finns de som ständigt var mobbade.

Konstnären Anna Odell, känd för den iscensatta psykosen på Liljeholmsbron ”Okänd kvinna 2009–34701”, har gjort en film om mobbning. Den första halvan av ”Återträffen” är gastkramande. Pedofiltalet i Thomas Vinterbergs ”Festen” framstår som komedi i jämförelse med när ­Anna Odell berättar för sina gamla klasskamrater hur hon upplevde nio vidriga år med dem.

Det blir alltmer plågsamt ­eftersom Odell aldrig ger sig. Hon går för långt. Eller? Hon måste ju få dem att förstå. Där vibrerar ångesten i filmen. ­Efter en stund börjar vi sympatisera även med de gamla mobbarna.

Odell vågar framställa sig själv som jobbig, därmed får hon oss att ifrågasätta vår människosyn och vårt behov av att sopa smuts under mattan, skjuta ifrån oss vårt ansvar. Det gör filmen sann och plågsam. Mobbning är komplext. Även när vi är vuxna.

Men då var vi bara barn.

Nu har vi kanske barn själva och för en förälder finns få värre mardrömmar än att se sitt barn gå till skolan med ont i magen. Men att vara förälder till en mobbare är också fruktansvärt. Hur känner du? Om du fick välja? Själv har jag inte ställts inför detta gräsliga problem, men jag gissar att jag skulle önska att ­mina barn var mobbare hellre än att se dem förtvivlade. 

Så blir det. Man blir primitiv av kränkningar. Man blir ett vilddjur. Man vill skydda det egna, med ­alla medel. Solidaritet med andra kommer först när man själv har det okej.

Därför har den tysta, anonyma majoriteten som har det okej ett enormt ansvar. Det är svårt att begära att elever som varken mobbar eller mobbas ska våga ta ställning för de mobbade, med risk för att själv blir förtryckta. De är ju bara barn.

Men det vuxna samhällets motsvarighet – medelklassen – måste göra det. Det gäller mobbning och hierarkier på arbetsplatsen, ett växande problem ­eftersom konkurrensen hårdnar, men det gäller allt: rasism, ojämnställdhet, otrygghet, segregering, småfattigdom, utsatthet, hela samhällsordningen.

Vi ser oss kanske som obetydliga, som maktlösa små kuggar i det stora maskineriet, men ­inget kan vara mer fel. Det är vi som är folket. Vi får inte som egenkära och rädda barn bara titta på när en tredjedel av medborgarna mobbas.

Som vuxna vet vi vad barnet bara anar: Att vi själva mår ­dåligt om andra blir mobbade, och att alla drabbas av orättvisor mot vissa.

Sverige är ett klassrum.

Följ ämnen i artikeln