Woody Allen groomar publikens syn på sex
HBO-serien gör upp med Lolita-idealet
Det går inte att se HBO:s nya dokumentärserie i fyra delar om relationen mellan filmskaparen Woody Allen och skådespelaren Mia Farrow utan att bli besvärad. Under 1990-talet var de filmvärldens intellektuella New York-version av Brad Pitt och Angelina Jolie. De gjorde många filmer ihop, i snitt en per år. De adopterade en massa barn från olika delar av världen. De förkroppsligade drömmen om att hitta någon att älska och skapa tillsammans med. En bättre hälft, även om de förblev särbos och ogifta.
I efterhand har bilden av deras relation kommit att präglas av allt annat än Hollywood-glamour. Farrow hittade en bunt med bilder på sin nakna och tonåriga adoptivdotter Soon-Yi hemma hos Woody Allen. Hon beskriver dem i tv-dokumentären som grova: "De skulle ha passat i tidningen Hustler".
Anklagas för incest av dottern
Att bara försöka föreställa sig sveket och smärtan Farrow måste ha känt gör ont. Ett halvår senare kommer Allen på oanmält besök till hennes hem i Connecticut för att besöka barnen. Under tjugo minuter kunde inte barnvakterna hitta 7-åriga dottern Dylan, som Allen och Farrow delade vårdnaden om. Efteråt menar Dylan att hennes pappa förgrep sig på henne uppe på vinden.
Fallet har utretts och Woody Allen har friats från misstankarna. Men dottern Dylan, idag 35 år, vidhåller att övergreppet har hänt. Ord står mot ord, som så ofta i den här typen av fall.
Är det något vi lärt oss från Metoo är det att övergrepp och sexuella trakasserier sällan får rättsliga påföljder. I Sverige leder fem av hundra anmälda våldtäkter till en fällande dom. Statistiken har ändå förbättrats väsentligt med den lagskärpning som samtyckeslagen inneburit.
Dokumentären avslöjar ett mönster
Vad vi också har lärt oss från det Metoo-jordskred som skälvde världen för ett par år sedan är att lynchmobbar inte kan få styra och ställa i ett rättssamhälle. Den som har friats måste betraktas som oskyldig. Woody Allen har inte blivit dömd för något han har anklagats för. Och han är fortfarande tillsammans och har barn med Soon-Yi, såhär 30 år senare.
HBO:s dokumentärserie har fått kritik för att vara en partsinlaga där Mia Farrow och hennes barn som stöttar Dylans utsaga framställs som änglar medan Woody Allen inte ens får komma till tals. Han påstår att han fick frågan på för kort varsel från filmskaparna och därför inte kunde ställa upp.
Även om de journalistiska kvaliteterna – att båda sidor av en historia ska höras – går att kritisera lyckas dokumentären blottlägga något annat. En filmkritiker som gått igenom Allens filmer och filmarkiv med gamla manus har upptäckt ett mönster. Genomgående har den produktiva filmskaparen upprepat temat med en romantisk relation mellan en mycket ung och oerfaren kvinna och en etablerad och betydligt äldre mannen. Ofta är kvinnan runt 20 och mannen (som ofta spelas av Allen själv) runt medelåldern eller uppåt.
Normaliserat vår blick på grooming
I Allens Oscarsnominerade New York-romantiska film "Manhattan" är kvinnan 17 och Allens karaktär över 40. I HBO-serien intervjuas en kvinna som säger sig ha varit filmens "musa". Hon inledde själv en historia med Woody Allen när hon var 16 och han avsevärt äldre. Relationen har påverkat henne svårt genom livet, berättar hon.
En amerikansk filmkritiker beskriver träffande i HBO-serien att Woody Allen har "groomat" publikens blick. Alltså att han har normaliserat att en äldre man tar sexuell kontakt med en betydligt yngre kvinna.
Vladimir Nabokov "Lolita" från 1955 är en känd roman på det temat. Berättarjaget är en medelålders man, Humbert Humbert, som gifter sig med en kvinna bara för att vara nära hennes 12-åriga dotter. Boken har bland annat starkt präglat den franska kulturvärlden som inte förrän det senaste året har gjort upp med "Lolita-idealet".
En ny generation har också fått en språkapparat som inte fanns för bara några år sedan
I den självbiografiska boken "Samtycke" berättar den franska författaren Vanessa Springora hur hon som 14-åring inledde en relation med den aktade och 40 år äldre författaren Gabriel Matzneff. Boken är en anklagelseakt mot den franska sexualsynen, som åtminstone tidigare värjt sig mot allt som kan andas moralism. Varför sa ingen vuxen ifrån, är den sorgsamma fråga Springora ställer.
I helgen fick den franska filmen "Slalom" svensk biopremiär. Även den berör samma ämne men i alpin miljö. Ett 15-årigt slalomhopp hamnar i hennes äldre slalomlärares grepp. Filmen är en del i det senkomna Metoo-uppvaknande som nu sker även i Frankrike.
Gamla ideal, normer och värderingar ifrågasätts och vädras ut världen över. En ny generation har också fått en språkapparat som inte fanns för bara några år sedan för att beskriva sexuella närmanden som känns och är fel. Synen på skam och ansvar har förflyttats från offer till förövare.
Kanske är det därför som HBO har dammat av den trots allt genomtröskade historien om Allen och Farrow? I dag kan vi sätta ord på och se saker som vi tidigare har varit stumma och blinda för.