Dags att kliva in på planen, Annie Lööf
Med makt följer också ansvar
En vågmästarroll är något varje ledare för ett litet parti borde drömma om. I ett oklart parlamentariskt läge kan beslutet om vem som får regera hamna i händerna på några enstaka riksdagsledamöter. Sådant ger makt, och förutsättningar att få igenom sakpolitik.
Centerledaren Annie Lööf som i måndags höll sitt sommartal har fått precis den rollen i svensk politik. När hon efter valet 2018 vägrade acceptera Ulf Kristerssons omsvängning när det gäller att luta sig mot Sverigedemokraterna blev hon i praktiken vågmästare i svensk politik. Och vi vet ju att det har betalat sig bra, inte minst sakpolitiskt.
Fått igenom hjärtefrågor
Det numer uppsagda Januariavtalet är fullt av partiets hjärtefrågor. Från traditionella centerfrågor som skogsägarnas rätt att göra lite som de vill till dagens marknadsfundamentalistiska käpphästar. Vi tänker förstås på sådant som privatiseringen av arbetsförmedlingen, uppluckringen av anställningsskyddet och marknadsprissättningen på nya hyresrätter.
Under försommarens regeringskris fick Annie Lööf åter känna att det var hon som bestämde. Det var hennes besked som fick Ulf Kristersson att kasta in handduken redan innan det blev en statsministeromröstning.
Borde vara nöjd
Lööf borde vara nöjd med tillvaron. I förhållande till sin storlek leder hon landets mäktigaste parti. Ändå är det lätt att få intrycket att centerledaren tycker att det mesta är jobbigt och tungt.
Centern tycks helt enkelt ha svårt att förlika sig med verkligheten i den svenska riksdagen. Den är ju att det finns två möjliga regeringsunderlag. Det ena, med Moderaterna som största parti, är beroende av aktivt eller passivt stöd från Sverigedemokraterna.
Ett långsiktigt hot mot demokratin, antyder Lööf.
Centern måste välja
Det andra, med Socialdemokraterna i spetsen, behöver Vänsterpartiets röster.
Det är Centern som avgör vem som kan styra Sverige. Svårare är det faktiskt inte.
Allt det där kommer förstås åter att ställas på sin spets under höstens budgetprocess. Det hjälper inte om centerledaren önskar sig en plats på läktaren där hon bekvämt kan kommentera spelet.
Kravet att regeringen inte får förhandla med Vänsterpartiet, och beskedet att Centern för egen del inte vill delta i några förhandlingar gör att man undrar i vilken verklighet Annie Lööf befinner sig.
Hon valde att släppa fram den regering vi har. Nu måste hon ta ansvar för att den kan regera.
Det parlamentariska läget har givit Centerpartiet en guldsist. Annie Lööf bestämmer i praktiken vem som ska styra landet. Det ger inflytande, men också ansvar. Hur ska Centerpartiet ta det ansvaret under det år som är kvar till nästa val? Chatta med Ingvar Persson. Chatten öppnar klockan 09.00, men det går bra att ställa frågor och göra inlägg redan nu.
Denna chatt är stängd.
Det fick bli sista ordet. Klockan har passerat halv tio och jag vill verkligen tacka alla som bidragit med tankar och frågor. En sak är säker. Den som påstår att det inte finns utmaningar för svenska politiker har inte särskilt mycket koll.
Hej Johan.
Vem vet. Personligen tror jag att det delvis handlar om vilken väg Centern väljer. Partiet bär, som alla andra, på flera traditioner.Om miljöfrågor, landsbygden och andra konkreta sakområden får stå i centrum borde det gå att samarbeta. Vill man hålla fast vid den stundtals rätt extrema marknadsfundamentalism som också finns i partiet blir det svårare.
Är det möjligt efter valet 2022 med en regering också med C-ministrar ledd av låt säga Magdalena Andersson som statsminister?
Johan de Naucler1 sept 2021Hej Karl-Johan.
Politik är ibland semantik, men jag tvivlar på att centerledarens engagemang bara handlar om valtaktik. Det är säkert ärligt menat. Sedan är det en annan sak att jag tycker att det är alldeles fel att sätta likhetstecken mellan SD och V, av en massa olika skäl.
Annies hot bygger på semantik. Vad man lägger i ordet förhandling är nog inte så väldefinierat ens för en centerpartist. Hon tror förstås
att hon vinner väljare på
att verka tuff mot "extrema".
Karl Johan Bäckström1 sept 2021