Varför blundar vänsterpartiet?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hur kunde Gudrun Schyman? Ledande vänsterpartister gör nu gemensam sak med otaliga liberala debattörer. Schyman borde verkligen inte ha sagt att det är ”samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”.
I radions Godmorgon, världen! tycker den förre partisekreteraren Kenneth Kvist att Schyman ska sluta kategorisera männen och ge dem kollektiva egenskaper. ”Det blir en sorts arvssyndsperspektiv som inte är vänsterns avdelning”, säger han.
Riksdagsledamoten Per Rosengren fyller i. ”Människor känner inte igen sig i Schymans retorik. Därför blir budskapet obegripligt. Partiet riskerar att inte nå ut med sitt budskap.”
Riksdagens andre vice talman, vänsterpartisten Eva Zetterberg, kräver rentav att Schyman tar tillbaka sina uttalanden. Men även om hon gör det kan skadan bli svår att reparera, menar Zetterberg.
Vänsterpartiet var först i svensk politik med att kalla sig feministiskt.
Feminism innebär mer än något annat att se igenom och avslöja rådande maktstrukturer. Gudrun Schyman agerar helt i enlighet med sitt partiprogram. Ändå slår partikamraterna bakut.
Stora delar av vänsterpartiet erkänner fortfarande inte könsperspektivet på samma självklara sätt som klassperspektivet. När det är valår är det klassorättvisorna som ska stå i centrum, grymtas det bland partifolket. Liksom kvinnan ständigt får finna sig i att vara den andra, får könsorättvisan göra det.
Hur ska man annars tolka Per Rosengren? När han säger att Schyman kollektiviserar männen – och menar att det är ett brott mot vänsterpartistisk tradition – förvanskar han verkligheten i egna syften. Den politiska vänsterns paradgren har alltid varit förmågan att se de maktstrukturer som fungerar kollektivt, men som drabbar människor individuellt.
Om Rosengren tvivlar kan han alltid läsa Karl Marx.
Kritiken mot Schyman handlar inte bara om arrogans inför könsförtryck (och om den bisarra uppfattningen att en orättvisa skulle bli mindre bara för att man erkänner en annan). Den handlar också om stolthet.
Socialdemokrater, vänsterpartister och fackföreningsfolk har ägnat de senaste hundra åren åt att göra samhället mer jämlikt. De sätter som regel en stor ära i att företräda de underordnade. Om könsförtrycket plötsligt definieras som ett lika stort problem som klassförtrycket, måste herrar som Per Rosengren och Kenneth Kvist ändra både världsbild och självbild.
Då måste de börja definiera sig själva som överordnade, gynnade av en sned maktrelation mellan könen.
Det blir en obehaglig, men nödvändig resa. Den politiska vänstern växte ur människors frihetslängtan. Den kan inte välja att se vissa former av förtryck och maktstrukturer, men att blunda för andra. Då förlorar den sakta sitt existensberättigande.