Hederskulturen vårt problem
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nalin Pekgul, kurd och socialdemokratisk riksdagsledamot från Tensta, är förtvivlad och rasande. ”Varenda en som pratat skit om Fadime är skyldig till mordet”, säger hon i Expressen. Nu får det vara slut på skvallrandet och ryktesspridningen bland kurderna.
När situationen var som värst bodde Fadime hos Nalin Pekgul. Både Nalin och hennes bror Kurdo Baksi, känd debattör och författare, försökte medla med Fadimes familj. Kurdo skriver i Aftonbladet: ”Fadimes far hade avgett framträdande kurdiska familjer ett löfte att inte röra vid Fadime. Ett löfte i det kurdiska samhället betyder mycket. Nu har Fadimes far brutit löftet [...] familjen förlorar all respekt.”
Kurdos ilska är, liksom Nalins, självklar. Kvinnoförtryck vuxet ur hedersbegreppet motiveras ofta med att ”traditionen” och ”religionen” måste försvaras. Så framställs kriget mot kvinnan, helt felaktigt, som en kurdisk nödvändighet.
Det är guld värt för de högerextrema krafter som längtar efter att kunna göra skillnad mellan ”vi” och ”dom”. Främlingsfientligheten frodas i min mejlbox. Kvinnoförtrycket kom med flyktingströmmarna, tycker många av brevskrivarna. De bryr sig inte nämnvärt om tjejer som Fadime; hur deras rättigheter och frihet ska garanteras. De tar bara chansen att stärka rasismens positioner.
Hederskulturen lever i Medelhavsländerna, Nordafrika och Mellanöstern. Men inte i hela länder. Utan i avlägsna ökenområden och bergstrakter där maffians rättssystem råder, som Jan Guillou skrev i Aftonbladet i går.
Det gör inte problemet mindre. När hederskulturen skördar offer i Sverige är den hela samhällets problem. Att kurder som Nalin Pekgul och Kurdo Baksi sätter press på sina landsmän är viktigt. De gör människor personligen ansvariga för sina handlingar – samtidigt som de klargör att våldet och kontrollen inte handlar om ursprung eller etnicitet. Utan om förkastliga patriarkala värderingar som inte kan tolereras någonstans.
Men det farligaste vi kan göra är att se hedersbegreppet som en sak för enskilda invandrargrupper att ta itu med. Kvinnoförtrycket existerar överallt. Det varierar bara i uttryck och i grad. Ändå bortförklaras våld mot kvinnor ständigt som någon annans skuld och ansvar. Så lämnas de förtryckta kvinnorna ensamma. De debattörer som nu sätter etnicitetsperspektivet före könsperspektivet hjälper inte kampen mot hederskulturen.
Det gör däremot de som vägrar splittra Sverige i ”vi” och ”dom”. Hederskulturen hade aldrig kunnat existera här om inte segregationen hade varit så alarmerande och den strukturella rasismen så utbredd. Bara bland människor som lever i samhällets marginal, avskilda från andra, kan egna normsystem och rättsprinciper fungera. Sammanhållna samhällen är förutsättningen för människovärde och demokrati.
Fadime dödades av hederskulturen. Men också av det Sverige som låter den fortgå.