Kommunister i går muslimer i dag?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Rikets säkerhet och den personliga integriteten” är titeln på Säkerhetstjänstkommissionens utredning. Bilden av Övervakningssverige är inte ny men väl så skrämmande. Undanröjandet av så kallade hot mot rikets säkerhet har alltför ofta inneburit ett hänsynslöst agerande mot enskilda människor och noll värnande om deras integritet.

Över 100 000 medborgare var mot slutet av 1960-talet registrerade som säkerhetsrisker. Övervakningen gällde främst personer som befarades vara kommunister. Säkerhetstjänstkommissionen slår fast att många av dessa aldrig borde ha hamnat i registren. Hotbilderna var osakliga och överdrivna, anser kommissionen.

Samspelet mellan det socialdemokratiska partiet och försvarets informationsinhämtning, IB, är redan känt. Här har utredningen till stor del använt sig av den genomgång som Enn Kokk gjorde i den socialdemokratiska vitbok som presenterades för ett år sedan. Socialdemokratins rättmätiga kamp mot kommunismen övergick till en klart tveksam underrättelseverksamhet där arbetsplatsombud förvandlades till övervakande poliser.

Anders Björcks utredning om den militära underrättelsen, som kom 1998, visade dock att det svenska samförståndstänkandet även gällde IB. Saf, LO och försvaret förenades om behovet av att bedriva inrikes underrättelseverksamhet. Borgerliga politiker rapporterade till IB. Verksamheten var förankrad på högsta politiska nivå inom de borgerliga partierna.

Behovet av att bekämpa kommunismen kan förstås mot bakgrund av kalla krigets frostigaste period. Svenska kommunister var vid den tiden otvetydigt underdåniga Moskva. Ändå är det uppenbart att övervakningen skedde till stor del på lösan grund. Att den sedan pågick långt efter 1969 års förbud mot åsiktsregistrering är oförsvarligt.

Just samförståndet kring hetsjakten mot ”vänsterelement” skrämmer. Hela samhället – regeringar, opposition, säkerhetspolis, militära underrättelsetjänster, domstolar och åklagarväsende – tycks ha lidit av ”rysskräck”.
Lärdomen av IB-affären bör bli att värna demokratin mot politisk paranoia.Säkerhetstjänstkommissionen visar att åklagare, domstolar, JO och JK brast i sin demokratiska kontroll. Telefonavlyssning har exempelvis kunnat pågå i över tio år. Varken JO eller JK har reagerat, trots signaler om övergrepp mot enskilda.

Av alla olika utredningar som nu finns om säkerhetstjänsternas inte alltid så ärorika historia bör den rimliga slutsatsen bli att det är angeläget att hålla rent mot paranoian. När hotbilder övergår till att bli schablonbilder är det allvarligt. När rättsstatens institutioner blir verkställare av politisk förföljelsemani hotas demokratin.

Upprördheten är med rätta stor över delar av IB-verksamheten.

Frågan är dock om alla upprörda förmår se klart i sin egen tid. I kalla krigets logik var det kommunismen som var huvudfiende. Efter murens fall har västvärlden skaffat sig en ny fiende – islamismen.

I USA har nyligen ett reglemente antagits som föreskriver att män över 16 år från sammanlagt 18 länder, framförallt muslimska, ska förhöras, fotograferas och lämna sina fingeravtryck till de federala myndigheterna. Den som inte infinner sig för kontroll riskerar åtal och omedelbar utvisning.

I Sverige tvingades tre medborgare leva som bannlysta i över ett halvår på grund av amerikanska påbud om terroriststämpling. (Ännu står en av de anklagade kvar på terroristlistan.)

Kriget mot terrorismen innehåller väl så mycket paranoia som IB-erans kommunistskräck.

Är det inte dags att lära av historien?

Helle Klein