Vi lever i vedergällningarnas tid
Öga för öga, tand för tand. Så lyder signalerna från Vita huset. Många bävar för vad som ska hända.
Hot mot demokratin måste mötas med ännu mer demokrati. Annars har terrorn lyckats, varnar världens pacifistiska krafter.
Inte bara Bush talar om hämnd. Många samhällsdebattörer hävdar att USA nu rättmätigt får betalt för gammal ost. Offren i World Trade Center är väl inget mot offren i tredje världen? De debattörerna tror också på hämnden som rättsskipare och tröst.
Kanske lever vi i vedergällningarnas tid. Även i Sverige används straffet som undergörare. Tiggare ska motas från Stockholms tunnelbana med hjälp av batonger. Knarkare får straff i stället för vård. Kriminaliseringen av narkotikabruket skedde samtidigt som missbrukarvården började skäras ned.
Moderaterna försöker slå mynt av tidsandan. ”Rättsväsendets insatser syftar till att skapa största möjliga trygghet för den laglydiga majoriteten av medborgarna”, skriver partiet i riksdagsmotionen ”Ett fritt samhälle – en ansvarsfull rättsstat”.
Det kan tyckas som en harmlös uppfattning. Men människorna som begår brott finns inte med i resonemanget. Uppfattas brottslingarna över huvud taget som människor? Det är tveksamt. Moderaterna säger mycket om straffen (som ska skärpas) men lite om den sociala misär som ofta föder kriminalitet. Det brottsförebyggande arbetet får inte mycket utrymme i riksdagsmotionen.
Så närmar sig moderaterna värdekonservatismen. Släktskapet med kristdemokratin märks också när familjen utnämns till kriminalitetens främsta fiende. ”Familjen som överförare av grundläggande normer och värderingar kan inte överskattas. En bra kriminalpolitik måste därför ta avstamp i en fungerande familjepolitik”, skriver moderaterna.
Ursäkta, men många av våra brottslingar har hamnat i kriminalitet just på grund av usla hemförhållanden. Våld mot kvinnor sker för det mesta i hemmet. Om det är något som behövs för att bekämpa kriminaliteten, är det ett väl fungerande gemensamt skyddsnät som tar emot oss när tryggheten i familjen brister.
Men sådana resonemang ryms inte hos moderaterna. Människor delas in i ”laglydiga” och ”brottsliga”. Kriminalitetsspöket blåses upp till oanade proportioner. Skolan beskrivs exempelvis som ”en av arenorna där uppgörelser mellan ungdomsgäng äger rum, ofta i samband med narkotikahandel”.
Ingen glömmer pojken som mördades på en skoltoalett i Bromma i vintras. Men att beskriva skolan som en av den organiserade brottslighetens fästen? Moderaterna verkar mest behöva den bilden av verkligheten för att kunna kräva ”tydligare” straff för unga brottslingar. Vård inom socialtjänsten ska exempelvis avskaffas och ersättas med ”kriminalvårdshem” för ungdomar mellan 15 och 17 år.
Risken med sådana boenden – en förödande känsla av utanförskap – är välkänd. Men i vår tid är det som sagt inte tryggheten som är det viktiga. Utan straffet.