Idiotiskt att sparka Peter Swedenmark
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-24
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Just hemkommen från en semesterresa läser jag om bråket på Länstidningen i Östersund. Den s-märkta lokaltidningen ägs till 95 procent av privatkapitalisten Maths O Sundqvist. Denne Sundqvist har nu fått för sig att lägga ner ledaravdelningen i någon sorts besparingssyfte. I stället ska ledarartiklar köpas in från annat håll. Oklart från vilket, med tanke på att alla landets övriga socialdemokratiska landsortstidningar gemensamt har uttalat att Sundqvist inte får köpa en rad av dem.
Till viss del handlar bråket om en lönetvist. Ägaren Sundqvist, som själv lär vara god för flera miljarder, tycker att chefredaktören Peter Swedenmark har för bra anställningsvillkor – 47?000 kronor i månaden efter 32 år i yrket, med pensionsrätt från 60 år.
I bakgrunden ligger dock en större konflikt om tidningens politiska färg och om dess självständighet gentemot ägaren. När Sundqvist för tio år sedan försökte sälja tidningen till dess borgerliga konkurrent, Östersunds-Posten, var Swedenmark en av de starkaste motståndarna. Affären blev aldrig av.
I ett avtal med minoritetsägaren, det socialdemokratiska partidistriktet i Jämtland, står att det ska finnas en politisk chefredaktör som utses av styrelsen med godkännande av partidistriktet.
Att storägaren nu vill lägga ner ledaravdelningen och göra sig av med chefredaktör Swedenmark som fast ledarskribent är ett solklart brott mot avtalet.
Journalistfacket och minoritetsägaren är på Swedenmarks sida.
Finansmannen Sundqvist må vara duktig på penningspekulation, men så särskilt bra affärsman tycks han inte vara. I så fall hade han förstått vikten av att vårda företagets varumärke, som det heter på finanssvenska. Länstidningen i Östersund har i Peter Swedenmark en färgstark och självständig röst som hörs långt över länsgränsen. Under mina 15 år i det här yrket har jag lärt känna Swedenmark som en av de verkliga tidningsprofilerna i svensk press. Att göra sig av med honom är sannerligen både publicistisk och tidningsekonomisk idioti.
Inte heller verkar tidningsägare Sundqvist förstå opinionsmaterialets roll i en tidning. Tanken att en lokaltidnings ledare kan svängas ihop ena dagen från Blekinge, andra dagen från Dalarna, är befängd. Alla riktiga tidningar har en själ och dit hör i högsta grad opinionsjournalistiken såsom ledarsidor, kultursidor och debatt. Sundqvist uppvisar ett pinsamt förakt för Länstidningens själ, vilket är en märklig hållning om ägaren vill tidningen väl.
Tyvärr visar bråket på Länstidningen hur illa ställt det är med tidnings-Sverige. Av den en gång i tiden stolta A-pressen finns inte mycket kvar. S-tidningar läggs ner eller säljs till sina konkurrenter. Den borgerliga tidningsmonopolen tar över i stad efter stad.
Arbetarrörelsen verkar sorgligt nog ha gett upp kampen om mediemångfalden.
Liberaler som i festtalen brukar hålla yttrandefrihetens fana högt tiger.
Tvingas Swedenmark bort från chefredaktörsstolen blir Sverige ännu lite tystare.
Enfalden segrar.