Kristersson har sig själv att skylla för pyspunkan
Sedan det förra valet har Moderaterna tappat nästan hälften av sina gamla väljare. Bara 54 procent av de som röstade på partiet 2014 gjorde det i år, enligt SVT:s vallokalsundersökning. Under Fredrik Reinfeldts ledning fick partiet 23,3 procent av rösterna, i år ser de ut att ha fått 19,8. Läckaget har framför allt gått till Sverigedemokraterna och Centerpartiet.
Den mest uppenbara förändringen i Moderaternas politik har förstås varit positioneringen mot Sverigedemokraterna. En enkel analys skulle konstatera att förfallet började när Anna Kinberg Batra öppnar dörren för SD. Men Moderaternas ideologiska klyvning är mer komplicerad än så. Ett liberalkonservativt partis ideologiska kompass har två nålar. De liberala och konservativa krafterna inom partiet är i ständig strid med varandra.
Hjärnhalvor i konflikt
Under Reinfeldt styrde den liberala hjärnhalvan. Nyliberal ekonomisk politik smittade av sig på resten av partiprogrammet. Skatten sänktes som om det inte fanns någon morgondag, värnplikten skrotades, svenskarna öppnade sina hjärtan för flyktingar samtidigt som hela socialförsäkringssystemet monterades ner.
Under tronföljaren Anna Kinberg Batra tog den konservativa hjärnhalvan över. Som partiledare gjorde Kinberg Batra själv en snabb gir åt det traditionella hållet - från att ha skrivit sin första motion om marknadshyror och varit för fri invandring styrde hon partiet mot kulturell konservatism och främlingsfientlighet. Alliansen skulle "sluta kasta omkring SD som en het potatis" och börja förhandla med Åkesson.
– Vi har haft en princip att inte tala med SD i politiska frågor, det har vi nu ändrat på, sa Anna Kinberg Batra då till Aftonbladet.
Efter det var partiet i fritt fall. I en del mätningar låg Moderaterna på 16 procent.
Kristersson taktikspelar
Hösten 2017 tog Ulf Kristersson över stafettpinnen. Till skillnad från sin företrädare ville han helst inte kalla Sverigedemokraterna för rasister.
– Jag överlåter definitionerna åt statsvetarna. För mig räcker det med att de uttrycker sig nedlåtande och kränkande om invandrare. Det tycker jag är dåligt, riktigt dåligt, sa Ulf Kristersson till DN.
Efter denna inledningsvis hårda markering mot SD blev tonen mjukare. Någon månad efter sitt tillträde gick Kristersson ut i Aftonbladet och gav tummen upp till lokala samarbeten mellan M och SD, för att strax därefter ringa upp tidningen och förklara att han råkat säga fel. Liknande misstag började avlösa varandra. För en månad sedan redogjorde gruppledaren Tobias Billström (M) i Dagens industri för en ny strategi: samarbete med Sverigedemokraterna. Den skulle göra det möjligt för Alliansen att regera även om de blev mindre än S, V och MP.
Centerpartiet sa emot och Billström drog tillbaka förslaget. Men raden av felsägningar sände ut en tydlig signal. SD tolkade M och KD klumpigt och skickade i dag ut en formell inbjudan till samtal, som partierna tackade nej till. Mer troligt är att SD får stödja en högerregering passivt i utbyte mot en budget med högerextrema undertoner.
Samma konflikt inom Alliansen
Konservatismen vann den interna striden inom Moderaterna. Liberala värderingar skuffades undan av maktbegär. Hårdkonservativa väljare gick till originalet, Sverigedemokraterna, och de liberala flydde till Annie Lööf.
Återstår gör frågan om hur striden mellan konservatismen och liberalismen slutar inom Alliansen. Under den gångna valrörelsen har Moderaterna och Kristdemokraterna närmat sig Sverigedemokraterna, medan Liberalerna och Centerpartiet har stretat emot. De olikheter som tidigare har varit blockets styrka blir i en pressad regeringsbildning dess svaghet. Vilken hjärnhalva tar över Alliansen?