Ta inte våra kroppar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-08
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Göran Hägglunds kritiker i kristdemokraterna och pingstkyrkan, de som inte vill tillåta utländska kvinnor att göra abort i Sverige, är inte det största hotet mot vår fria abort. Det största hotet är den moralkonservativa flank i svenska medier som tar varje chans att kritisera de svenska abortreglerna. Deras mål är att sakta ändra opinionen. Att på lång sikt inskränka kvinnors rätt till sina egna kroppar.
”Abort [handlar] trots allt om att avsluta en annan människas liv. Och det är något djupt fel med det, hur väl man än försöker motivera det”, skriver Marie Söderqvist i Expressen.
”Debattörer som kräver att vi inte problematiserar aborträtten är rädda för att de ofödda barnen ska skänkas rättigheter på kvinnornas bekostnad”, skriver Roland Poirier Martinsson i Expressen.
I Aftonbladet drar Johan Hakelius paralleller till Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn”: ”Vi ska få en lag som ger kvinnor från länder med strängare lagstiftning rätt att göra abort i Sverige. Ett argument har varit att abort ’är en mänsklig rättighet’. En mänsklig rättighet? Att döda ett barn? Sådant skapar ett hål av fasa inom mig.”
Jag ska säga vad som skapar ett hål av fasa inom mig, i dag på internationella kvinnodagen och alla andra dagar. Att den fria abortens kritiker aldrig erkänner vad abortmotstånd gör med kvinnor. Hur förbjudna aborter hotar deras liv och hälsa.
Valet står inte mellan fri abort och inga aborter alls. Valet står mellan fria aborter och illegala, osäkra.
I världen sker nästan 20 miljoner illegala aborter om året. 70 000 av kvinnorna dör, inte sällan för att de har använt galgar och andra smutsiga redskap när de har försökt göra abort på sig själva. I vissa länder går 50 procent av sjukhusbudgeten till att ta hand om komplikationer efter osäkra aborter.
Svenska kvinnor får göra abort fram till vecka 22. Efter vecka 18 krävs särskild prövning. Det är dessa sena aborter som abortmotståndarna i Sverige oftast förfasar sig över.
Låt oss då titta på statistiken. Under 2005 beviljades 335 aborter efter den artonde veckan. Skälen var fosterskada (54,3 procent), fysisk eller psykisk sjukdom (4,5 procent) och psykosociala skäl (41,2 procent).
”I många fall ligger missbruk, misshandel eller kriminalitet bakom, i andra fall kan det vara en tonåring som har förträngt sin graviditet”, påpekar Marc Bygdeman, professor emeritus vid Karolinska sjukhuset, i Svenska Dagbladet om de sena aborter som sker av psykosociala skäl.
Vilka av dessa 335 kvinnor är det som abortmotståndarna inte vill låta ”döda ett barn”? Vilka av dessa kvinnor är det som inte borde ha fått göra abort? Vad hade blivit följden om lagen faktiskt hade förbjudit dem att göra det?
Abortfrågan skär långt in i jämställdhetens hjärta. Den som är mot abort är inte för jämställdhet. Att staten ger kvinnor rätt att bestämma över sina egna kroppar är grundläggande för deras frihet. Motsatsen skulle hota deras liv och hälsa.
Galgar och andra smutsiga redskap finns även i Sverige. Det är den fria aborten som gör att desperata kvinnor inte använder dem.