Irländarna kan avgöra men bryr sig inte?
Biskoparna har förmanat från predikstolarna. Redaktörerna predikat, facket agiterat och ledarna för de största partierna uppmuntrat: Rösta ja till Nice.
Förra gången sa irländarna nej, det vill säga de få som brydde sig om att rösta.
Folket från Limerick, Dublin och hela den vidunderliga ön är inte så många, så där tre och en halv miljon. De kan bestämma framtiden för hundratals miljoner inom EU och framför allt för befolkningen i de tio öst- och centraleuropeiska länder som vill ha Bryssel som huvudstad.
Handlade folkomröstningen om att tacka för alla EU-bidrag, så vore utgången given.
Irland är dekorerat av skyltar som berättar om vägar, restaureringar, broar och hus som byggts för EU-pengar. Det keltiska undret är till stor del skapat av européer och skamlöst generösa skatteregler för utlandsbolag.
Ändå finns ett visst missnöje med EU och det beror knappast på att den irländska ekonomin hämtar andan. Med EU följer också, menar nej-sidan, fria aborter, nedsölad miljö, överstatlighet, mindre frihet för Irland och framför allt stormaktsförsvar och därmed avrustad neutralitet.
Nej-alliansen ser besynnerlig ut: hårdföra katoliker på högerkanten, IRA-sympatisörer, gröna miljöaktivister, oböjliga nationalister, moralkonservativa, fackliga dissidenter och bönder som oroar sig för framtidens jordbruksstöd. (Hittills har bönderna dragit in 400 miljoner.)
Överhuvudtaget bekymrar sig många över det nya stora EU, som Nice-fördraget med sitt kuriala, stapplande språk försöker skissera.
Irland riskerar mista privilegier. Invandringen sägs öka. Inom nej-sidan finns det aktivister som varnar för ”främmande raser” och en av ledarna underhåller vänskap med tyska nazister.
Ändå finns det en och annan inom EU-byråkratins ledning som skulle jubla, helt diskret naturligtvis, över ett nej. Få utanför president Chiracs närmaste krets skulle sörja om Nice-fördraget lämnades över till de maskiner som tuggar papper.
De ansvarskännande ledarna på Irland kan inte vara så lättsinniga: ”Vårt viktigaste val på trettio år”, säger landets och Fianna Fáils ledare Bertie Ahern.
”EU:s alla medlemsländer har garanterat vår neutralitet”, tillägger labourledningen och lovar sitt splittrade parti att det verkligen inte är så många som har lust att flytta till Irland. Egentligen. Fackets, ICTU, ledare David Begg instämmer. Ett par fackförbund förordar ”nej”.
Bönderna är splittrade och många väljare har annat att tänka på, till exempel den avslöjade korruptionen inom regeringspartiet och framför allt den nya krisen i det eviga dramat på Nordirland. Den monumentala lätt provisoriska parlamentsbyggnaden Stormont har stängts igen. London styr på nytt.
Fast bookmakers och opinionsinstitut håller ja-sidan som vinnare. Det gjorde de förra gången också.