Ordförande Arafats sista strid?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-04
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Israeliska bomber fälls på nytt över Västbanken och det utfattiga Gaza, uppsplittrat, överbefolkat, dammigt och förött som ett sydafrikanskt bantustan. Bara en liten spillra av befolkningen tillåts arbeta i Israel. De yngre, marginaliserade männen radikaliseras, lockas av Hamas och Jihad.
Bomberna, delvis styrda mot den palestinska myndigheten, har den här gången ett tydligt symbolvärde. De ska varna Yassir Arafat för eftergifter mot Hamas och Jihad och antyda att han själv kan bli mål och offer som så många andra palestinska ledare.
Arafat är ansvarig för de bestialiska självmordsattackerna, för allt våld överhuvudtaget och hans verkliga ansikte har avslöjats, sa Ariel Sharon i ett obehagligt, auktoritärt och hotfullt tv-tal i går. Västpolitiker, så diskreta inför Israels våld, har de senaste dagarna ekat de fraserna.
Bilden av fredspristagaren och Oslo-avtalets garant Arafat ska definitivt krackelera. Fast i spegelbilden urskiljs en israelisk konfrontationspolitik tydligare än PLO-ledarens uppenbara svagheter.
Oslo-avtalet är Israels stora och tragiska misstag, sa den israeliske premiärministern Sharon nyligen. Hans politik (liksom för övrigt företrädarnas) har systematiskt smulat sönder fredsfördraget. De israeliska bosättningarna, som skulle upphöra, har i själva verket fördubblats sedan 1993. Den ekonomiska krigföringen mot de små palestinska enheterna har drivit fram extrem fattigdom, förnedrande övervakning och skräckinjagande arbetslöshet. Systematiska israeliska militärattacker har skövlat odlingar och raserat bostäder.
Israel har med stor omsorg valt ut palestinska ledare som mordoffer. Dessa våldsakter ingår i en strategi som inte kan kallas annat än statsterrorism.
Förra veckan smulades fem barn sönder av en israelisk landmina. Begravningsföljet utsattes för israelisk beskjutning.
Till stor del har Israels ockupationspolitik skapat de eländiga sociala och ekonomiska villkor ur vilka palestinsk vrede alltmer övergått till förståelse för väpnad kamp, i värsta fall också för självmordsattacker, ”istishhadi”. Därmed har också Arafats position undergrävts, dramatiskt.
Hamas-ledaren Ahmed Yassin säger: Det palestinska folket var delat i en grupp som trodde på förhandlingar och en annan som ville göra väpnat motstånd. Det visade sig att förhandlingar inte gav resultat. Därmed finns inte längre några valmöjligheter.
Huvudansvaret för att den tolkningen uppfattas som alltmer rimlig ligger på regeringen Sharon. Ockupations- och repressionspolitiken har systematiskt stärkt Hamas och delvis Jihad.
Arafat måste slå ner våldet och fängsla terroristerna, så ställs kraven. Högst marginellt kan sådant vara möjligt, men huvudriktningen i en sådan politik pekar mot risker för inbördeskrig och sönderfall av det som ännu finns av palestinsk gemenskap. En utveckling som bara de mest cyniska israeliska maktpolitikerna kan önska sig. Sharon är en särskilt tydlig representant för det tänkandet. Hans mål är inte bara att slå ut Arafat utan att göra slut på den palestinska myndigheten.