Är det lönt med bokmässan?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-14
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag börjar få distans nu. Rädslan börjar släppa. I tisdags satt vi på Aftonbladets redaktion och såg hur planen flög rakt in i World Trade Center. Elden slog mot himlen och tusentals människor dog, i direktsändning.
Timmarna därpå var beskeden förvirrade. Reportern på Sky News sa något som lät som att också London hade attackerats. Jag duckade i min stol, som om tryckvågen av rädsla nådde ända till Stockholm.
Livet ändrar proportioner. Dagarna efteråt är det svårt att känna något annat än sorg. Ena stunden försöker vi förklara det som hänt. Andra stunden är vi oförmögna att ens förstå. Något annat engagemang finns det inte plats för. Jag stänger av teven så fort nyheterna går inrikes.
Mina känslor inför bokmässan är blandade. Kan jag verkligen, en vecka som den här, stå i en monter på en bokmässa och prata om förtrycket mot minoriteter i Sverige?
Jag har tvekat, men nu är jag här och det känns bra. Kanske låter det pompöst, men böcker andas demokrati. Om människor får uttrycka sig fritt finns förutsättningar för frihet och respekt. ”Där man bränner böcker, bränner man snart också människor”, som det så högtidligt brukar heta.
Visst är bokmässan kommersiell. De största förlagen har de glassigaste montrarna. På andra mässor säljer de dammsugarmunstycken och dörrknackare. Här krängs det kokböcker och julkalendrar.
Men på bokmässan finns också tid för eftertanke och samhällskritik. Jag gör gaytestet hos tidningen Arbetaren och visar mig långt mer bunden av heteronormen än jag skulle vilja. Mässprogrammet rymmer över 500 seminarier. Mikael Niemi ska tala om dubbla identiteter. Livet som författare i den tvåspråkiga verkligen på gränsen mellan Finland och Sverige. Olof Palmes internationella centrum diskuterar sponsrade skolböcker. Hotar de demokratin?
I Ordfronts monter presenterar Emma Olsson och Zandra Ahl sin bok ”Svensk smak – myter om den moderna formen”. De visar hur form och design är en fråga om makt. Köns- och klassorättvisor reproduceras i den ”svenska minimalism” som blivit ett internationellt varumärke.
Designen är antifeministisk. Kvinnor förväntas formge runda saker medan män ska skapa pampiga. Det folkligt pråliga döms ut. En liten elit bestämmer vad som kännetecknar svensk smak. Så används den tvivelaktiga idén om objektiv skönhet för att särskilja människor. Maktbudskapen präntas in i våra möbler och serviser.
– Om den svenska designen ska fortsätta vara livskraftig och exporteras behövs en kritisk diskussion om det här, säger Emma Olsson.
Förtryck genom design. Snacka om att se det stora i det lilla. Snacka om att ta människovärdet på allvar! Just sådant behövs för att handskas med det allra mest fruktansvärda.
Hot mot demokratin måste mötas med ännu mer demokrati.