Nationalister saknar lösningar för tiggare
Vi drack bärs efter jobbet i onsdags på Södermalm, den blåröstande stadsdel där världens finaste människor bor, enligt SVT Göteborg, Sverigedemokrater och andra som aldrig stannat längre än det tar att få en tårta i nyllet.
På puben kom två tanter in, romer, de snackade ivrigt och höll en hundralapp i handen. Personalen blev besvärad och gjorde sig redo att avvisa dem. Tiggare kommer ofta in, ibland för att tigga, ibland för att sälja kanske plastknivar.
– Får de inte beställa kommer jag aldrig gå hit igen, sa jag, värsta Rickard Rättrådig.
Personalen såg att de hade pengar och frågade vad de ville ha.
– Beer, sa tanterna, men när personalen började krana upp en stor stark påbörjades ett obegripligt samtal. Personalen och tanterna förstod inte varandra (det visade sig senare efter mycket pekande att de ville ha alkoholfri öl).
Samtidigt kom en snubbe 35-årsåldern in, förbannad över att tvingas vänta.
– Men skit i dom där! skrek han. En öl till, tack.
– Dom där? Skita i? sa Rickard Rättrådig.
– Men du vet vad jag menar. De stör ju bara, går runt och tigger!
– De beställer öl. Du skulle också tigga om det var din enda chans att överleva?
– Vi snackar inte mer om det, inte ett ord till, inte ett ord till, sa snubben besynnerligt och gick till uteserveringen.
Så fina är folk på Södermalm. Inte fina alls, alltså. Fascism finns överallt, i oss.
För visst vet jag vad han menar. Jag är inte fin heller, det kräver kamp. Visst stör tiggarna. De stör våra samveten. De stör vår självbild. Jag är heltrött på att se tiggare. Vanligtvis gör jag som den arga snubben, skiter i dem, vad har jag för val? Jag skulle behöva 100 växlade tiokronor
i fickan för att vara en fin människa på en promenad bara mellan jobbet och hemmet.
Men mest stör jag mig på alla som i åratal röstat på politik som leder till ökade klyftor. Trodde ni verkligen, kära Södermalmsbor, att ni inte skulle drabbas av andras problem? Trodde ni att er skattesänkta plånbok var isolerad från omvärlden? Och nu föraktar ni tiggarna på gatan som ni själva röstat dit?
Tiggande romer är ett svårare dilemma än svenskar som fallit genom de allt tunnare skyddsnäten. De är en fråga för EU. Jag är liksom EU-minister (FP) Birgitta Ohlsson ”förbannad, ledsen och besviken” på Rumäniens ointresse. Men också på EU:s brist på vänsterpolitik som skulle gagna tiggarna och därmed också oss som störs av dem.
Det är komplicerat.
Och när saker är komplicerade så växer märkligt nog efterfrågan på enkla lösningar. Någon måste lynchas. Som om komplicerade problem någonsin haft enkla lösningar. Historiska försök har slutat med katastrofer.
Tiggarna är politiskt explosiva. Inte bara arga killen på puben har glömt sin solidaritet och börjat förakta som en Sverigedemokrat. Tiggarna är öppet mål för högerpopulistiska vallöften om att rensa gatorna – men vart ska de ta vägen?
I ytlig och kortsiktig mening fungerar nationalisternas enkla lösningar. Det gäller bara att orka vara ett totalt kräk, orka skita i empati, orka skita i humanism, orka skita i allt utom sig själv. En öl till, tack.