Kära sossar – sluta härma Anders Borg
25 FEBRUARI 2014. FINANSPOLITIK.
Den klassiska balansen i ett socialdemokratiskt regeringskansli är en finansminister som säger nej till det mesta. Men där partiordföranden sätter ner foten när det behövs.
Erlander och Sträng, Palme och Feldt, Carlsson och Persson. Mönstret går igen.
I fredags porträtterade tidningen Fokus Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson.
I reportaget framgår att balansen är satt ur spel. Stefan Löfven tar inga konflikter. Magdalena Andersson är den som kör, och att hon ska vara mer Anders Borgsk än Anders Borg verkar ha blivit partiets nya överideologi.
Framgångsrik socialdemokratisk politik kan mätas på tre saker: Hur mycket arbetslösheten pressas ned. Hur bra skolan fungerar. Och om jämlikheten ökar eller minskar.
Tråkigt nog verkar Socialdemokraterna i dag helt ointresserade av att skaffa sig politiskt handlingsutrymme på alla dessa områden.
Att Fredrik Reinfeldt helt tappat styrfart gör att Stefan Löfven kommer att vinna valet ändå.
Men frågan kvarstår: Vad vill Socialdemokraterna med Sverige? Och om de vill något – hur ska de göra det?
Magdalena Andersson är en stark och kompetent politiker, som kan ge Anders Borg en match om att värna de offentliga finanserna vilken dag i veckan som helst.
Problemet är att hon verkar sakna ambitioner att förändra Sverige. Skolan ska få lite mer pengar. A-kassan ska höjas litegrann. Några misslyckade skattesänkningar ska återställas.
Borg och Andersson beskriver i dag verkligheten på samma sätt: pengarna är slut, jorden är bränd, ingen ska vänta sig någonting. Skatter kan i princip inte höjas och budgetregler är av gud givna. Det är bara att förhålla sig till detta, och lära sig leva med allt större klyftor.
Samtidigt dundrar både socialdemokrater och LO på om att Fredrik Reinfeldt förstört Sverige.
Och så undrar folk varför Sverigedemokraterna går så bra i opinionen.
Det handlar om politisk hopplöshet och brist på alternativ. Om en känsla av att en annan värld inte är möjlig.
Att läsa reportaget om Magdalena Andersson är att läsa en text om ett parti som håller på att missa en historisk chans.
För första gången på många år finns i dag en längtan efter mer politik, efter gemensamma lösningar. Väljarna vill ha reformer hellre än skattesänkningar. Motståndet mot vinster i välfärden är massivt.
I stället för att fånga denna opinion och förstärka den, väljer Socialdemokraterna att riskminimera in i kaklet. De verkar inte ens leta efter ett politiskt projekt, trots att det ligger ett historiskt sådant precis framför näsan på dem.
Sverige halkar i dag efter som kunskapsnation. På individnivå drabbar det främst barn från fattigare hem, med föräldrar utan utbildning. På samhällsnivå drabbar det oss alla.
Det borde göra Socialdemokraterna rasande. Vilket inte bara borde visa sig i ord, utan i politiska förslag.
Ett massivt kunskapslyft borde vara ett givet socialdemokratiskt vallöfte. Och då pratar vi inte fem miljarder per år eller några fler lärare i grundskolan. Vi pratar satsningar på Komvux, på yrkesutbildningar, på förskola, grundskola, gymnasium och högskola. Vi pratar högre lärarlöner, ett nej till vinstuttag och ett löfte att vända trenden när det gäller ökad segregation i skolan, kosta vad det kosta vill.
Och ja, detta är viktigare för Sverige än ett överspelat överskottsmål eller femte jobbskatteavdrag.
Och ja, det skulle folk förstå. Som sagt, att göra en Anders Borg räcker säkert till valvinst för Socialdemokraterna.
Men knappast för att förändra Sverige.
Och det är väl ändå det som är meningen?