Din futtiga gåva köper dig inte fri
Vi ska ta hand om våra svaga, men inte via vårt privata godtycke utan via skattsedeln
Apropå tiggare så håller det naturligtvis inte att vända bort blicken och säga ”av ideologiska skäl ger jag dig inga pengar” så jag erkänner, jag tömmer fickorna och lägger mynten i den rasslande burken. Det händer även att jag tar fram en sedel om fickorna är tomma.
Annars är man helt enkelt en skitstövel. Det är den enkla moralen. Men egentligen är det tvärtom. Riskerna är uppenbara:
I och med denna billiga empatihandling känner jag måhända att jag gjort mitt, jag har köpt ett avlatsbrev. Med gott samvete fortsätter jag sedan att rösta på partier som sänker min skatt och fortsätter att privatisera välfärden.
Genom att skänka en slant eller kanske via Matkassen (”för dig som vill hjälpa en behövande familj”, snart 22 000 likes på Facebook) accepterar och cementerar jag det borgerliga samhällets återkomst. Jag skickar en signal uppåt som säger ”hej, jag gör ert jobb, jag vrider klockan tillbaka 80 år”.
Och hur jag valde just den här personen eller välgörenhetsorganisationen vågar jag knappt tänka på. Jag tyckte antagligen att utseendet passade mig, det fanns säkert de som behövde pengarna bättre men hur ska jag kunna veta det, jag en total amatör på fördelningspolitik, jag bara följde en nyck.
Min futtiga gåva äcklar mig. Den gör mig inte till en fin människa, den köper mig inte fri, den hjälper inte i längden. Den är en nödlösning.
Nedmonteringen av folkhemmet och välfärdsstaten har fått givna konsekvenser. Någon måste göra jobbet, någon måste betala med sin plånbok eller sin tid. Som med åldringsvården; när den inte fungerar eftersom hemtjänsttimmar blir färre och äldrevårdsplatser saknas förväntas vi ta hand om våra föräldrar. Uppskattningsvis 100 000 personer, flest kvinnor naturligtvis, anger ”vård av anhörig” som skäl till att de tvingats gå ner i arbetstid eller sluta arbeta, enligt fackförbundet Kommunal. Samma sak med skolan; föräldrar avkrävs allt mer tid eftersom lärarna inte hinner när resurserna tryter. Och fattiga hänvisas från socialen till kyrkor, dessa fina institutioner som inte borde behöva göra samhällets jobb. Och jämställdhetsfrågor måste skötas av Rättviseförmedlingen.
Förskjutningen från det allmänna till civilsamhället har accelererat de senaste åren. Den växande välgörenheten symboliserar paradigmskiftet otäckt väl.
Och detta är uttalad politik som vi har röstat fram. Regeringen var ideologiskt glasklar när man för första gången i svensk historia införde skatteavdrag på allmosor, en historisk kursändring av vårt lands mentalitet och ambition. En farlig väg.
Vi, alltså du och jag, ska ta hand om våra svaga. Men inte via vårt privata godtycke utan via skattsedeln.
Ändå är det omöjligt att inte skänka en slant. Vi måste när samhället svikit. Och därmed kan samhället fortsätta att svika. Det är en ond cirkel som bara kan brytas genom att samhället återtar sitt ansvar. Och det kan bara ske genom att vi kräver ett sådant land, inte genom att skänka några hundralappar, kanske en tusing, och sedan rösta på vår plånbok.