Varför gör Persson på det här viset?
Herre gud, tänker jag när jag på fredagsmorgonen lyssnar till statsminister Göran Persson i radions utfrågning om EMU. Vad håller han på med?
I stället för att kraftfullt förklara varför han anser att det är avgörande för Sverige att vara med i euro-projektet ägnar han sig åt att diskutera ett eventuellt haveri av stabilitetspakten.
– Vi har ingen tidpunkt på valsedeln. Vi säger ja till den monetära unionen. Sedan är det regeringens och riksdagens sak att besluta när vi kliver in. Då ska en stabilitetspakt som fungerar vara på plats, fortsätter Persson.
Hur ska detta förstås? Är det en sorts ”linje 2” à la kärnkraftsomröstningen? Med tanke på att de borgerliga ja-partiledarna inklusive Carl Bildt genast slöt upp runt Persson tycks det ligga mer bakom uttalandet än att statsministern skulle ha en dålig dag.
Perssons resonemang om stabilitetspaktens problem är i sak inte fel. Tyska ekonomin står mitt i en av sina värsta kriser, liksom den franska. Om detta resonerar Persson insiktsfullt. Han borde ha fortsatt med att förklara varför pakten, om än reformerad, trots allt behövs.
Vad hade hänt om valutaspelarna börjat spekulera mot den tyska marken? Hade det varit bättre att låta marknaden bestämma utvecklingen?
Om detta har Göran Persson egentligen mycket att säga. Han skriver målande om mötet med marknadens aktörer i sin bok ”Vägskäl”, och i Björkviks Folkets park tidigare i augusti beskrev han sin avsky för ”de flinande finansvalparna” som dikterade samhällsutvecklingen. ”Det var förnedrande för vår demokrati”, sade Persson.
Persson hade också kunnat hänvisa till uppgörelsen med LO och de borgerliga partierna om en aktivare finanspolitik. Euron bidrar faktiskt till att öka politikens makt över den ekonomiska politiken.
Tyvärr sa Persson inget av detta, utan i stället blev problemen med stabilitetspakten ett motiv till att tala om det självklara, nämligen att ett JA innebär ett ja till politikerna att förhandla om ett svenskt euromedlemskap och att Sverige tidigast kan komma med år 2006. Vi byter alltså inte kronan mot euron dagen efter folkomröstningen om nu någon hade trott det.
Perssons pedagogik är svårbegriplig, men budskapet är tämligen odramatiskt. Precis som det socialdemokratiska partiet ställde upp kriterier för sitt ja till EMU måste svenska staten förhandla med EU utifrån vissa kriterier. Det är Sveriges riksdag som avgör när det är dags att byta kronan mot euro. JA är ett mandat till politikerna att göra det bästa för landet med ambitionen att införa den gemensamma valutan, medan NEJ är ett oåterkalleligt utanförskap.
Jag har mött många som inte alls vill folkomrösta utan tycker att det är politikernas sak att besluta i denna stora och viktiga fråga.
Persson och hans kollegor avsade sig en gång det politiska ansvaret och lämnade frågan till en folkomröstning. Gårdagens utspel tyder på att de nu vill återta sitt ansvar, vilket skulle kunna återupprätta den representativa demokratin och lugna osäkra väljare som känner ångest.
Jag är dock rädd för att strategin ökar förvirringen. Måtte jag få fel.