Busslinjer som bara leder bort

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I gropen utanför Aftonbladets redaktion ersätts grävskoporna långsamt av lyftkranar. Stockholms senaste jättebygge, den nya Söderstadion, går framåt. Där det nyss revs och sprängdes ska ännu en scen för upplevelseindustrin resa sig.

Kanske är det en bild av Sverige. Svenska Dagbladet beskrev i veckan hur landet dras isär.

I 205 av landets 280 kommuner pekar prognoserna på sjunkande invånarantal de kommande femton åren. I Stockholms län, liksom kring Göteborg och Malmö, kommer befolkningen däremot att öka. På samma sätt är det i de viktigaste högskole- och universitetsstäderna.

I resten av landet blir det allt glesare mellan människorna.

Journalisten och författaren Kristina Mattsson skriver om det här i boken ”Landet utanför”. Hon beskriver hur det på allt fler platser blir så långt mellan människorna att någon verklig vändning inte finns att hoppas på.

Det är berättelser från Hammarstrand, Färnebo och Högland. Om byar där husen står tomma, om bensinstationer som inte längre bär sig och om bussar som bara tycks leda bort.

Och det är berättelser om människor som försöker bygga en framtid, men som upplever att någon slags dunkel utveckling springer i från dem.

Det är klart att det också finns några som beskriver hur flytten till storstaden öppnat nya möjligheter. Ändå är det dystert, som en novemberdag.

Kanske hör jag mollackorden för att jag själv lämnat just en sådan plats som hon beskriver. Sedan slutet på sjutiotalet har jag bara varit där några få gånger.

Då fanns fortfarande en del jobb i skogen och ett vårdhem som landstinget drev. Att plantera skog blev min första riktiga arbetslivserfarenhet.

I ladugården på byns enda lilla lantbruk – en rest från tiden innan urbaniseringens 50- och 60-tal – fanns hönor, några kor, och en häst. Nordsvensk naturligtvis. Han gick ofta lös på gårdsplanen.

Senast jag tittade bjöds gården ut till försäljning på Hemnet – utan marken. Förmodligen avslöjar det något att jag kollar sådant.

Mattsons ämne är dock allvarligare än personlig saknad. För i takt med att landet töms på sina yngre invånare står vi inför ett dilemma. Hur ska kontraktet mellan generationerna kunna hållas när arbetskraften på en ort knappt räcker för få åldrings­vården att fungera.

Och vem vill stanna där?

Ändå är det precis den framtid som väntar, kanske inte för alla de 205 kommunerna i Svenska Dagbladet prognoser, men tillräckligt många.

Det är framtidsutsikter som borde få rikspolitiker att ligga vakna om natten.

Så är Superettan avslutad, och på Stora Valla kan man förbereda en ny säsong.

På konstgräs får jag förmoda. Frågan lär ha avgjort valet.