Jonas, Mats och vi andra
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-10-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När Amerikas bomber börjar falla över ett nattsvart Afghanistan sitter jag hemma och zappar mellan kanalerna. Alla experter som uttalar sig – vare sig de är muslimer, militärvetare eller kommenterande journalister – har könet gemensamt. I varenda tv-studio pratar männen med varandra.
Det är väl för fortplantningens skull, kan jag tänka. Spänningen mellan människor sägs ligga i olikheterna mellan könen. Den nutidsreligion som kallas ”biologi” befaller halva mänskligheten att bestämma och den andra halvan att beundra. Hur skulle det annars gå med attraktionen och fortplantningen?
Så bortförklaras de könsrelaterade orättvisorna.
Däckad av höstens dunderförkylning läser jag ut Jonas Gardells roman Ett ufo gör entré. Gardell tecknar ett svidande ärligt porträtt av fula, äckliga, mjälliga Jenny. Hon som aldrig räknades på högstadieskolan i Sävbyholm. Klasskamraterna Juha och Roy blir också mobbade. Men aldrig som Jenny. Det är bara hon som till och med de andra mobboffren förnekar. Bara hon som med tiden förlorar sig själv.
En kväll står Jenny framför spegeln. ”Benig och mager är hon, hon tänker att hon ser ut som en koncentrationslägerfånge. Man kan räkna hennes revben. Hon har nästan inga bröst och nästan inget könshår. Mer ett monster än en människa. Ingen människa kan nånsin älska henne”, skriver Gardell.
”Jenny är egentligen den karaktär som jag allra mest bryr mig om /.../ Som jag har lidit med henne. Men det är äkta, och jag vet att det har hänt tusentals människor runt om i landet”, säger han i Aftonbladet Söndag.
Det är Gardells styrka och succé. Hans böcker, shower och filmer går lika bra hem hos män som hos kvinnor, hos tonåringar som hos pensionärer. Gardell rör vid något som alla människor har gemensamt. Vår längtan att bli bekräftade och vår rädsla att bli lämnade. När Gardell ropar ”Se mig!” ropar han för många.
Författaren Mats Kempe har samma känsla för det gemensamma. I novellsamlingen Saknar dig sällan så mycket som nu skildrar han tio människors försök att fungera tillsammans med sina närmaste. Den alkoholiserade pappan och bögen på besök hos sina svärföräldrar ger röst åt sina innersta tankar. De längtar efter samma sak. Att räcka till i andras ögon.
Tonårstjejen Anneli kollar på video hemma hos sin pojkvän Stefan. Bredvid henne i soffan sitter hans kompisar Mango och Martin – dem har hon också varit ihop med. Killarna kommenterar de kvinnliga skådespelarnas bröst. ”Jaha, Anneli, och hur leker livet med dig?” frågar plötsligt Martin.
”Men jag vet inte vad jag ska svara. Söker efter något snärtigt. Skämtet som sällan finns inom räckhåll. Nej, jag säger ingenting. I stället kommer ett äckligt litet glättigt skratt”, bekänner Anneli.
Osäkerheten före – och självföraktet efter – en tonårstjejs blyga fnitter. Hur kan Mats Kempe veta något om det?
Han vet eftersom han inte först och främst är kön, utan människa. Det är egentligen allt som behövs. Vårt samhälles ständiga förmåga att kategorisera människor – på grund av saker som kön, etnicitet och sexualitet – är bara till för att upprätthålla någras makt över andra.
Vi väljer själva om vi går på det.