Vi får fler protester i det tysta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-10-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En svart amerikansk kvinna ligger i början av 1900-talet inför döden. Hon säger till sin dotter: ”Älska ingen mer än du älskar dig själv. Gör det, och du kommer att vara död innan någon ens gett dig en snyting.” Citatet är hämtat ur romanen Jonah’s Gourd Vine, skriven av Zora Neale Hurston.
I Agoras årsbok 2001, Det nya motståndet – om regnbågar mot förtryck, skriver etiklektorn Karin Sporre om nödvändigheten för förtryckta människor att respektera sig själva. Att försöka vara förtryckarna till lags är att acceptera sitt eget värde som lägre. Därför – äls-ka ingen mer än du älskar dig själv.
Sådana överlevnadsstrategier är inte bara den amerikanska Söderns. I Sveriges fattiga förorter sjunker valdeltagandet. Utredare och samhällsdebattörer talar om politisk apati. Det politiska samtalet håller på att dö ut, hävdar de.
Fel! ropar statsvetaren Magnus Dahlstedt i Agoras årsbok. Marginaliserade människor slutar inte att rösta för att de inte tycker något om samhället. Tvärtom. De tycker att samhället marginaliserar dem och väljer därför att inte rösta. Varför stödja ett system som ändå stänger en ute?
Det är ett tyst och oorganiserat motstånd, bortom offentlighetens ljus. Men lika fullt en aktiv protest.
Dahlstedt samtalar med ett gäng somaliska kvinnor om deras vardagsliv i Sverige. Känslan av att ständigt stängas ute – på arbetsmarknaden, i skolan och på dagis – märks i deras berättelser.
”Vi har bott här i elva år, en del tio, en del fyra, och vi är svenska medborgare. Men de säger fortfarande att vi är invandrare, att vi kom nu till Sverige [...] Det gör ont! Vi kan inte göra någonting med det här samhället. Det är svenskarna: De måste göra någonting!” utbrister en av dem.
Hon konstaterar marginaliseringens utestängande mekanismer. Men hon är varken apatisk eller passiv. ”Frasen ’de måste göra någonting’ [...] kan likaväl ses som en medveten strategi baserad på erfarenhet och analys av hur det svenska samhället de facto fungerar”, skriver Dahlstedt.
Visst är det så. Det låga valdeltagandet i fattiga förorter måste betraktas som ett gemensamt, inte som ett individuellt, problem. Ansvaret måste läggas på samhället som marginaliserar. Inte på människorna som drabbas.
Än är det långt kvar dit. Regeringen har beslutat att socialbidragsberoendet ska halveras till 2004. Den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus är med på noterna och beslutar att socialbidrag ska villkoras. Bara den som utför något slags motprestation ska få ekonomiskt stöd. Socialbidragstagarna, inte ojämlikheten som tvingar dem att bli det, sätts i centrum.
LO-ekonomerna Dan Andersson och Irene Wennemo skräder inte orden. ”Regeringens mål om en halvering av socialbidragsberoendet [...] är främmande för socialdemokratisk välfärdspolitik. Målet kan leda till att det blir svårare för fattiga att få stöd. Varje socialnämnd kommer att väga den fattiges behov mot den politiska målsättningen. Vi får inte färre fattiga, utan fler”, skriver de i Dagens Nyheter.
Samtidigt får vi fler protester i det tysta. Människor tappar lättare respekten för samhället än respekten för sig själva.