Partitaktiken går före sunt förnuft
Segregation blir priset vi betalar
I bland kan politik vara som en riktigt illa skött privatekonomi. Du vet att det är en dålig idé att lägga den oöppnade räkningen underst i en hög, men ser inget alternativ. En katastrof i morgon känns trots allt lättare att bära än ett haveri idag.
Just så har migrationspolitiken behandlats. Fråga bara Ulf Kristersson. Han visste att beskeden om Sverigedemokraternas förhållande till en eventuell borgerlig regering inte gick ihop. Ändå körde han bara vidare, och spelade uppriktigt förvånad när han inte fick bli statsminister.
Stefan Löfven har det inte så mycket lättare. När migrationskommittén i morgon träffas för att slutjustera sitt betänkande är det som att öppna ett obehagligt fönsterkuvert.
Olika syn på frågan
Löfven är statsminister därför att en riksdagsmajoritet inte vill ge Jimmie Åkesson makt över migrationspolitiken. Samtidigt skiljer sig synen också bland partierna i majoriteten, och i regeringen. Migrationskommittén har varit ett sätt att skjuta konflikterna framför sig.
I morgon är det alltså dags att betala räkningen, eller kanske snarare att stoppa tillbaks den i högen. Det kommer nämligen inte att bli någon stor uppgörelse. I valet mellan kompromisser och profilering har alla till sist valt att hålla fram sitt eget partis linje, inte minst i symbolfrågan om volymmål, riktmärken eller vad man nu väljer att kalla det.
Handlar om riktiga människor
Migrationspolitiken handlar om verkliga saker och riktiga människor. Och den handlar om möjligheterna till integration.
Resultatet av misslyckande blir inte bara att invandringen fortsätter att skugga andra frågor i svensk politik. Det innebär också att åtgärder som skulle underlätta integrationen, som en återgång till permanenta uppehållstillstånd och större möjligheter för familjer att förenas, inte genomförs.
Räkningen för segregationen kommer vi alla att få betala, med påminnelseavgift och ränta.